Jag har bara SÅ tråkigt. I natt sov jag dåligt så i dag har jag bara legat på soffan hela dagen och tittat på tv. Vilket jag avskyr.
Nu kryper det obehagligt i kroppen....

(något är inte som det ska...)

Borde verkligen lägga ner denna bloggen. Nu.

Vems öron är dessa designade för, undrar jag.

Här sitter jag på sista bussen hem som går 00.15. It sucks.

Undrar lite över vad som är meningen nu, vad som ska hända... Hur det blir. Jag hoppar på första bästa tåg och ser var jag hamnar.
Precis som jag brukar.

Första dagen på andra semesterveckan och redan slut på skojsigheter att hitta på. Och då har ändå resten av familjen ockuperat tv:n i 2 dagar (!) med nåt nytt ps3-spel!! (vår andra tv har varit på lagning i 2,5 månader!!)
Så jag börjar bli rastlös.
Vi åkte in till stan och maken överraskar mig väldeliga med att föreslå ett besök på nya shoppingcentret!! Vaddåsaduförnåt!?
Jag blev nästan lite uppspelt tills han sa "det blir inget handlande". Då var det liksom ganska meningslöst att irra runt där bland rea-ställningarna... Nu när jag inte bidrar med några pengar till hushållet har jag inte mage att spendera något. (Dessutom var vi och vaccinerade oss för 1500 kr inför vinterresan.)

Om det blir bättre väder är allt lite roligare igen. Och senare i veckan händer det grejer. Så jag har ingen större anledning att gnälla iaf.

Forts...

I natt drömde jag att jag blev attackerad av några gamla vänner (killar).. eller nja, bekanta mer kanske... beväpnade med petflaskor med något äckligt i (gissar på njurpasserat vatten...) som de sprutade ner mig med under råa skratt.
Någon sa att NN (min bäste vän) hade gillat detta tilltag väldigt.

Som av en händelse var jag plötsligt på någon tillställning hos NN. Jag kramade honom. Han luktade svett men var iskall...

Vad fan är det med mig? Jag fattar ju att allt detta är ngt ur min egen sjuka sinnesvärld. Förmodligen något jag fruktar ska vara på riktigt.

Och detta efter en trevlig men allt för kort kväll med några av mina bästa (fd) klassisar. Märkligt.

Jag drömmer väldigt intensivt ibland, så jag vaknar. Dessa drömmar minns jag och kan analysera. Jag drömmer ofta om fester och att jag har en massa folk omkring mig, både vänner och helt okända. Oftast är alla väldigt berusade utom jag.
Och i natt kom jag på varför jag gör det, för jag hade kvar känslan när jag vaknade. Alla är berusade för att det är så jag uppfattar folk, som väldigt oberäkneliga. Som gör och säger saker de inte menar. Det får mig att känna mig väldigt osäker och obehaglig till mods.

Jag märker tendenser hos mig som jag inte alls gillar; ju äldre jag blir ju mer osocial blir jag. Jag kan inte "ta"folk. Jag nästan undviker folk för att slippa hamna i konstiga situationer. Jag misstänker och misstror. Jag har länge tänkt att folk för ta mig för den jag är, "to know me is to love me". Men det är ju faktiskt rent skitsnack. Jag känner mig konstig och otillräcklig i andras sällskap. I takt med att gamla vänskapsband upplösts har jag glömt hur man uppträder bland folk.

Shit, jag som hade hoppats på att det inte skulle vara ärftligt...

Det är lite som en stukad fot; den gör ont men man klarar sig inte utan den...

Jag vill ha de här. Som fan. 2, 300 kr. Som hittat. Men det är därför jag vill, för att jag inte kan. Det är en god självinsikt, om än inte särskilt kul.

Uppdatering: hade nästan glömt dem! För visst, det ÄR inte viktigt. Men ni måste förstå. Jag har känt på dem. Luktat på lädret och provat dem. De satt som en smäck.

"Du har nr 74 i kön. Förväntad väntetid 21 minuter"... säger rösten hos AF:s servicetelefon.

Och jag undrar fortfarande när/om jag får a-kassa...hur länge ska jag behöva vänta? Ovisshet är skit.

Var vill du helst vara?

Chevrolet Impala -58 är min drömbil. Jag vill ha en sådan. Som fan.
Jag gillar 50-talet, eller min bild av 50-talet en sorts hittepåvärld som jag vill vara i. I midsomras (kan man säga så?) tänkte jag på hur jag helst skulle vilja fira midsommar. Och jag kom på att jag vill sitta i min Impala (turkos, rosa eller mintgrön) på en drive-in bio och bli serverad handgjord milkshake i högt glas och sugrör på en sådan där bricka man hänger på bildörren av en servitris på rullskridskor. Givetvis ska jag själv också vara iklädd tidsenliga kläder.

Skitlarvigt och alldeles undebart!

Bild: Cowtool

När jag var liten brukade jag förundras över andra människors proppfulla kylskåp. Vårt kylskåp hemma brukade bara inhysa mjölk, ett smörpaket och kanske något pålägg...typ. Och jag kunde inte riktigt fatta hur människor kunde ha proppfulla kylskåp. Men nu vet jag. Nu har jag själv proppfullt kylskåp, tills jag städar det och kastar alla gamla burkar och förpackningar med utgånget datum,då finns det plötsligt gott om plats igen.

Läget just nu

Var ute på min 1 timmespromenad trots regn och blåst.

Vad tänkte tillverkaren när de gjorde en walking-sko med runda nylonband?? Som gjorda för att glida upp!!!

När jag tappar sugen på att gå så tänker jag på att det finns folk i världen som tvingas gå längre än så här varje dag. Oavsett väder. Utan speciella kläder eller skor. Och verkligen utan lurar i öronen och kameratelefon! Kanske för att hämta vatten. Kanske barn.. och jag har mage att gnälla!?

Dessutom är det vackert...
Och gör gott.

Just nu...

...undrar jag varför jag inte kunde ha nöjt mig med att ha tråkigt. Jag hade iaf "ordnade förhållanden".
Jag förtjänar kanske inte bättre? Kan jag inte bara acceptera det?

Nej.

Och nu har jag inget.

jaha...

Ja, det är väl egentligen dags för mig att uppdatera min blogg. Om jag inte ska lägga ner den vill säga...
För ungefär ett år sedan fick jag besked på att jag kommit in på journalistlinjen. Jag var var fantastiskt lycklig för det! Jag vet inte vad jag trodde skulle hända. Faktum är att jag sket i vilket, bara det hände något. Och det har det ju gjort.
Nu är det lite drygt en månad sedan jag slutade skolan. Trots att jag verkligen gillat skolan och trivts där så var det ändå skönt att det tog slut. Jag fick inget sommarvik, vilket nästan skulle vara omöjligt att inte få. Jävligt tråkigt. Men ganska skönt att ta det lite lugnt ändå på något vis. Det har även gått en dryg månad sedan jag först skrev in mig på af och anmälde mig till a-kassan. Det har inte hänt ett skit. Jag har sökt jobb på egen hand, jag gissar på kanske tio stycken. Varav ett journalistjobb. Jag har också bett om diverse åtgärder från af, men det händer inget. Från a-kassan hörs inget heller. Vet fortfarande inte om jag får ngn a-kassa eller ej. Vi lever på en lön nu. Det suger.
Vill ju så jävla mycket, men nu blir det inget av det.

Jag ser tiden an.