I björnens, vargens och lo-djurens skugga hamnar rovfåglarna som även de jagas för att jägarna ska kunna hålla på med sin hobby; döda och äta rovdjurens mat. Liksom i lo-djurens fall handlar det om jakt med tvivelaktiga fällor. När man jagar duvhök är fällorna gillrade med levande lockfåglar, vilket brukar vara duvor. Dessa ska bara få hållas i buren i max två dagar åt gången, men detta följs inte. Vidare är det tillåtet att fånga duvhök, som är fridlysta, om man tar dem levande och transporterar dem till annan plats och släpper dem där. Skulle duvhöken bli skadad får man lov att avliva dem. Så då ser man till att duvhöken blir skadad i felgillrade fällor och så har man eliminerat det lilla bryderiet.

Varför man gör så här? Jo, för rovfåglarna tar fasanerna som jägarna fött upp så de ska kunna ha något att öva skytte på.

Personen på bilden har inget med innehållet i inlägget att göra.


Jag har idag avslutat en kort sejour på ett fritids. Jag gillar verkligen, och mot vad jag själv trott, alla ungarna, vissa mer än andra.
Att ungar idag helt saknar respekt för varandra och vuxna är skrämmande och kräver nog ett eget inlägg så småningom. Men detta inlägg ska handla om äckel. Jag lider nog dessvärre av bacillskräck light. Jag dricker inte ur andras glas, äter inte gärna bullar som barn bakat, håller andan om någon nyser på bussen eller liknande. Ganska löjligt men shit, who's perfect?

Exempel från fritids: En förkyld unge sitter och gräver i näsan, man ber barnet att sluta. Han drar ut fingrarna och där, mellan tummen och pekfingret, dinglar en snor-orm.. Jag piper färskräckt till. Han torkar av det värsta på byxorna för att sekunden senare ta en av "fröknarna" i handen.
Vid lunchen hostas och nyses det hej vilt över tallrikarna.
Lite senare ska det bakas kanelbullar. "Tvätta händerna" uppmanar fröken. Sure, in på toa ( jag går förresten inte på barntoaletter heller..) kranen sätts på i 5 sekunder, torka sig på byxan (!!) och ut i köket.

(Som tur vad skulle jag hem just då...)

Fast bakterierna kanske dör i ugnen? Jag har en vän som brukade laga gammal möglig mat och var fast förvissad om att alla farligheter ändå dog i ugnen.

Tror jag mår lite illa nu...

Svik inte den viktigaste människan i ditt liv!

Jag citerar Daniel Berglund på Expressen:

"I Åke Edwardsons roman "Jukebox" [...] finns en drabbande scen som jag minns ungefär så här: En man runt femtio står framför en spegel och gråter. Han inser att tiden och hälsan har övergivit honom, detta på grund av ett evigt krökande. Men ansiktet i spegeln är inte hans. Det tillhör en ung pojke - den pojke som en gång var han. Det är det som gör honom så tröstlös. Av alla svek han begått är detta det mest outhärdliga. Det mot sig själv.
Han tog en fritt drömmande pojke och gjorde honom till ett fyllo.
Nu finns det ingen förlåtelse."

För en tid som inte känns som allt för länge sedan så sågs man spontant lite då och nu över en kopp kaffe. Det ringde på dörren helt enkelt och antingen stod man innanför och öppnade och bjöd in och satte på kaffebryggaren eller också stod man utanför, blev inbjuden och drack någon annans kaffe.
Nu; ses man inte utan att det är stort arrangemang och pimpning av både hus och lekamen och mental förberedelse. Trist.

Jag slår ett slag för situataion öppet hus! För att det inte ska bli för svårt för alla oss ovana så tar vi det lugnt, typ en gång i veckan.

Onsdag?

Jag har köpt kaffe och mysbyxorna är på.

Jag har kommit i den åldern när folk omkring en börjar "ramla bort". På tok för tidigt - mitt i livet, men likt förbannat! Det har fått mig att börja tänka till. Man borde ta vara på sig själv och sina nära och kära. Proiritera lite bättre. När det är för sent är det för sent.
Två av de som gått bort hade frått cancer. De hade känt sig lite småkassa. De hade någon diffus värk. Gick till doktorn och fick veta att de hade det fruktade "C", och ett par veckor senare var de borta. Just like that. De var kvinnor i min ålder, med familj och barn. Jag som jämt känner mig småkraslig. Och har diffus värk. ---------------
Min svärfar dog knall och fall. Bokstavligen. Min man och hans systrar var och städade ur hans lägenehet. "Ett helt liv på tippen" som min man sa. Så där bara. Den här låten (tänk om jag dör nu i natt) spelar de hela tiden på radio. Inte min favvomusik eller favvoartist, men den säger en del om de jag vill ha sagt.

Det är svårt att leva ibland. Men det är ännu svårare att tänka på de man lämnar efter sig. Ingen lämnar sitt/sina barn frivilligt.

Dags att bränna sina gamla dagböcker?

Har lite tappat lusten att blogga. iaf med den här bloggen. samtidigt vill jag inte lägga ner den, för jag vill kunna läsa den själv lite då och då...:s