Jag citerar Daniel Berglund på Expressen:
"I Åke Edwardsons roman "Jukebox" [...] finns en drabbande scen som jag minns ungefär så här: En man runt femtio står framför en spegel och gråter. Han inser att tiden och hälsan har övergivit honom, detta på grund av ett evigt krökande. Men ansiktet i spegeln är inte hans. Det tillhör en ung pojke - den pojke som en gång var han. Det är det som gör honom så tröstlös. Av alla svek han begått är detta det mest outhärdliga. Det mot sig själv.
Han tog en fritt drömmande pojke och gjorde honom till ett fyllo.
Nu finns det ingen förlåtelse."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar