Jag har kommit i den åldern när folk omkring en börjar "ramla bort". På tok för tidigt - mitt i livet, men likt förbannat! Det har fått mig att börja tänka till. Man borde ta vara på sig själv och sina nära och kära. Proiritera lite bättre. När det är för sent är det för sent.
Två av de som gått bort hade frått cancer. De hade känt sig lite småkassa. De hade någon diffus värk. Gick till doktorn och fick veta att de hade det fruktade "C", och ett par veckor senare var de borta. Just like that. De var kvinnor i min ålder, med familj och barn. Jag som jämt känner mig småkraslig. Och har diffus värk. ---------------
Min svärfar dog knall och fall. Bokstavligen. Min man och hans systrar var och städade ur hans lägenehet. "Ett helt liv på tippen" som min man sa. Så där bara. Den här låten (tänk om jag dör nu i natt) spelar de hela tiden på radio. Inte min favvomusik eller favvoartist, men den säger en del om de jag vill ha sagt.
Det är svårt att leva ibland. Men det är ännu svårare att tänka på de man lämnar efter sig. Ingen lämnar sitt/sina barn frivilligt.
Dags att bränna sina gamla dagböcker?
1 kommentar:
Jag brukar inte läsa bloggar, tycker det verkar mest som dagböcker, men detta var ju lite annorlunda. Lägg inte ner den. Tyvärr bor mormor lite avsides för en fika, men tanken är tilltalande. Minns att Cary ofta kom, redan på Rörgatan, skulle kolla magen(min alltså, och den som bodde och växte därinne)Som du säger så var det en kanna kaffe och nåt som serverades. Vintern-66 var likadan som nu, minns jag. Det snöade ju för fullt när vi åkte hem från BB, den 20e april. Det var nog därför du vrålade itaxin hela vägen hem.=)
Skicka en kommentar