Nu har jag tidiga jobbmornar igen. Jag tror att det är bra för jag kommer hem tidigt och har tid att träna efteråt. Men det har jag aldrig. Och så blir jag stressad och frustrerad = arg. :(
Dessutom har jag allt som oftast ont i huvudet när jag måste gå upp sådär tidigt och sedan gå och lägga mig när jag kommer hem igen. Rubbade sömncirklar...

Är det bara jag, eller kan man skönja magmuskler??... ;)
Inte ett klockrent 6-pack precis.
Mer ett diffust 2-pack.
Bättre ett enda Big pack iaf. :)

Idag har jag fått ett nytt träningspass.
Använder andra maskiner, där jag står, så hela kroppen får jobba för att hålla stabiliteten. Bra för balansen, förbränningen plus att man blir starkare. :)
Och så ser man coolare ut under träningen. ;) Icke att förakta.

Fick detta tipset av http://smaljeansen.blogspot.com :

"Ska du gå ned i vikt då du klassas som normalviktig krävs det mycket träning (mer än du tror), mindre mat (striktare än du tror) och längre tid (längre än du tror)."

Det är DET som är den magiska formeln!

Facebook känns lite som 80-talets "heta linjen".
Man sitter där och tittar på andras meningslösa och ointressanta konversationer.
Skillnaden är, att på HL kunde man lägga på när det blev tråkigt och ringa upp igen och hamna i ett nytt samtal, med nya människor...

Fast på FB är det ju personer man kallar för "vänner", som valt dig som "vän" man ska "umgås" med.

Många är på FB för de är rädda att bli ensamma och bortglömda.
Patetiskt.
Man sitter där och tittar på vad andra hittar på som man själv inte är delaktig i och fnyser åt deras interna skämt.
Är det ett bra substitut för vänskap och socilaisering?

Jag kan ju alltid välja att låta bli och logga in...

Att med några hundra ord försöka beskriva en bild som säger mer än 1000....

Det är med ord svårt att beskriva den fantastiska atmosfären på Ebbas fik i Helsingborg!
Jag var helt oförberedd, vilket antagligen birog till min känslostorm.

En nostalgitripp, tillbaka till 50-talet.
Jag käkar frukost, så mitt sunda förnuft tvingar mig att ta en surdegsbaguette. Medans mitt syndiga oförnuft odiskret dreglar över småbröd stora som vinylsinglar och hemlagade tårtor av amerikansk sort som dignar under smörig kolakräm och blank, mörkbrun chokladfrosting dragen i rejäla drag med slickepott och mycket kärlek.
Bakad i flera lager och i kombinationer som får mig att framstå som en rymling från Gökboet, med uppspärrade ögon och munnen på vid gavel, redo att smaka av allt det där läckra, smekande mot tunga och gom.
Och jag lovar mig själv, att NÄSTA gång ska jag unna mig...
Nu får jag nöja mig med baggen och den fantatsiska inredningen.
Minns ni matautomaterna? Och de små glasfacken med lucka där expediten plockade godisbitarna med liten tång och stort allvar.
På väggarna hänger inramade reklambilder på godis som gått ur tiden.
Stolar i stål klädda med röd galon står på schackrutigt golv.
Jukebox, självklart.

Det står en skylt med "fotografering förbjudet",
därav dessa rader...

Idag ändrade jag mitt träningsprogran lite. Från 15 rep x 3 set så ökade jag vikterna och körde 8 x 3. Trivs mycket bättre med det, och bör ge mer effekt på musklerna.
I hope.

Har nu tränat 2 månader. Trots oreglbundna arbetstider. Trots att jag ibland stiger upp mitt i natten, ibland sover borta och ibland slutar arbeta mitt i natten och trots att jag varit skittrött så har jag ändå gått och tränat styrketräning 3 dgr i veckan- PW på mornar när det passat i tiden och ibland lagt in ytterligare ett träningspass när jag hunnit.
Nu undrar jag när det ska ge resultat. Både på kropp och "pigghet".
Mätte/vägde mig hemma idag. Ingen förändring alls.
Ändå tycker jag mig se skillnad, men tydligen är det inte så.
Förbannat trist!

Nya tågvärdsnaglar

Idag fyller min son år. 10 st. Var tar tiden vägen?
Jag känner det som att det var nyss han var en liten bebis. Han var så nära. Utanför min kropp men uppfyllde mig ändå helt.
Så fyllde han år. 1 och 2 och 3 och 4. Otroligt söt. Små knubbiga fingrar som slöt sig kring min hand i tid och otid. Fast det var alltd tid. Alltid välkommet.
Frågor om livet i stort och i smått. Frågor som verkligen kunde förvåna mig i all min vuxna cynism. Intelligenta rättframma frågor. Som jag hoppas fick de svar de förtjänade.
Lätt att imponeras av den lilla personen.
Sedan blir de små liven äldre. Vill själv. Kan själv. Tänker själv. Inom en nära framtid vet han även bäst själv. Mer och mer kommer man bli en bredvidperson. Någon man siktar sin frustration mot. Någon att luta sig mot när marken under en skakar. (Hoppas jag. Man kan inte ta något för givet. Det är en egen liten person man har att göra med. Inte en ägodel.)
Jag hoppas att han fortfarande vänder sig till mig, trots att man ibland vacklat i sin föräldraroll. Gjort fel. Tappat tålamodet och gjort sådant som vuxna gör när de blir arga. Gapat och skrikit. Kanske sagt något jag ångrat. Kanske tagit i hårt. Mina förväntningar på mitt barn har kanske ibland varit lite för höga, liksom förväntningarna på mig själv.
Men jag har alltid sagt förlåt om jag gjort fel. Alltid förklarat varför det blev som det blev.
Mitt budskap till honom som jag själv försöker leva efter, är att alltid känna efter inåt. Man vet vad som är rätt eller fel. Tänk efter innan. Gör det som känns rätt.
Så lätt och så svårt.

Tiden går så fort. Njut av stunden så länge den varar. Den kommer aldrig åter.