Idag fyller min son år. 10 st. Var tar tiden vägen?
Jag känner det som att det var nyss han var en liten bebis. Han var så nära. Utanför min kropp men uppfyllde mig ändå helt.
Så fyllde han år. 1 och 2 och 3 och 4. Otroligt söt. Små knubbiga fingrar som slöt sig kring min hand i tid och otid. Fast det var alltd tid. Alltid välkommet.
Frågor om livet i stort och i smått. Frågor som verkligen kunde förvåna mig i all min vuxna cynism. Intelligenta rättframma frågor. Som jag hoppas fick de svar de förtjänade.
Lätt att imponeras av den lilla personen.
Sedan blir de små liven äldre. Vill själv. Kan själv. Tänker själv. Inom en nära framtid vet han även bäst själv. Mer och mer kommer man bli en bredvidperson. Någon man siktar sin frustration mot. Någon att luta sig mot när marken under en skakar. (Hoppas jag. Man kan inte ta något för givet. Det är en egen liten person man har att göra med. Inte en ägodel.)
Jag hoppas att han fortfarande vänder sig till mig, trots att man ibland vacklat i sin föräldraroll. Gjort fel. Tappat tålamodet och gjort sådant som vuxna gör när de blir arga. Gapat och skrikit. Kanske sagt något jag ångrat. Kanske tagit i hårt. Mina förväntningar på mitt barn har kanske ibland varit lite för höga, liksom förväntningarna på mig själv.
Men jag har alltid sagt förlåt om jag gjort fel. Alltid förklarat varför det blev som det blev.
Mitt budskap till honom som jag själv försöker leva efter, är att alltid känna efter inåt. Man vet vad som är rätt eller fel. Tänk efter innan. Gör det som känns rätt.
Så lätt och så svårt.

Tiden går så fort. Njut av stunden så länge den varar. Den kommer aldrig åter.