Inget är beständigt

Det känns som att allting omkring mig rasar samman.
Ens katastrof efter en annans.
Och det kommer närmare.
Jag går på helspänn och bara väntar på katastrofen som ska drabba mig!
För inte kan jag vara lycklig när alla andras liv faller sönder.
Det är ju inte rättvist!
Även om också jag haft min beskärda del.
Finns det en "beskärd del"? En lika stor bit var av helvetestårtan och en liten bit var av lyckokakan.
Är det sant som de säger att inget är rättvist här i livet?
Kan jag klara mig även om ingen annan gör det?
Varför i så fall?
Smittar olycka?
Kan jag skydda mig?
Om jag lovar att vara tacksam för det jag har i resten av mitt liv.
Tacksam och godhjärtad och till allas hjälp.
Göra mig oförtjänt.
Går det att vaccinera sig mot olycka?
Kan man se det komma?
Bör man hålla utkik?

"Intet är mer fruktansvärt än fruktan själv" / Francis Bacon

Det ledsna barnet har blivit en bitter vuxen, men vis av skadan är hon stark och lär sig ta vara på det goda livet ger. (Skulle bara tagit för sig lite mer...)

Då har det varit begravning.
Jag är glad att jag trots allt deltog.
Det är skittungt, men det finns inget lättare sätt att göra det på.
Skönt att det var en sådan fin begravning.
Gott att se hur många hon hade som tyckte om henne.
Jag som varit rädd att hon var ensam.
(När det egentligen är jag som varit det.)
Många tankar virvlar upp till ytan.
Många minnen.
Några frågor om framtiden.
Och nu
är jag bara orolig.
Otrygg.
Vill inte varar ensam.
Sover dåligt.
Vill absolut inte sova ensam.
Vill göra något.
Något av mitt liv.
Varför känner jag alltid, att jag inte har någon kontroll?
Att jag inte kan styra min egen väg?
Att jag alltid bara hoppar på första bästa tåg
och när jag märker att det det börjar skena,
eller stannar,
eller åker på fel håll, så hoppar jag ändå inte av...
Jo, om det skenar, förresten...
Sen hoppar jag bara på ett igen
med okänd destination.
Hoppas på turen
eller något.
Och sen då?

Idag ledde livets väg mig till gamla hemtrakter i nytt ärende.
I det vackra idylliska landskapet dväljs både glada och sorgliga minnen. Nya och gamla.
Jag brukade sitta här på den gamla tågstationen och vänta på den omoderna rälsbussen in till stan, efter besök hos min far och hans familj.
Väggarna på stationen andades minnen från svunna tider.
I den vänthallen har jag suttit med blandade känslor. Ganska ensam.
Liksom jag nu ensam besöker den vackert renoverde stationshallen igen, nu i skepnad av en utmärtkt ekologisk restaurang.
När jag skedar i mig vattenkrassesoppan och det hembakta brödet tänker jag på hon som bodde här. Hon som var min men ändå inte. Vi som var så lika och helt olika. Vi som delade allt, ett tag.
Vi som blev så tajta
och sedan
inte...
Och nu ska vi ses igen, och jag visste inte om jag ville komma.
Men du kommer att vara där.
I alla fall minnet av dig.
Och vi ska säga hejdå för sista gången.
I detta livet.

När någon föreslår "löpning" alt "jogging" som god aktivitet får de ett överseende leende till svar från mig.
Nej. Icke. Varför ska vi springa? Jag tror inte vi är ämmade att springa! Upprätta som vi är och med endast två ben. Vad är det vi ska springa ifrån? Vi ligger överst i näringskedjan för bövelen!
Är du en gnu eller är du ett lejon?
Folk sliter frivilligt ut sina knän, leder, hälar, ryggar, höfter osv... för att springa för springandets skull!
- Oooh, jag är så duktig, jag har sprungit X antal km idag!
- Jaha? Varför då? Skulle du med tåget? Var du jagad av vargar?
- Nää..
- Nähä, varför tog du inte bara en promenad då, upplev naturen omkring dig. Andas. Du kan gå en mil om det är så. DET mår kropp och sinne bra utav!
Nä, det hela sitter mellan öronen.
Löpning är en mental störning.
Maratonlöpning är fullt utvecklad sinnessjukdom!