Idag ledde livets väg mig till gamla hemtrakter i nytt ärende.
I det vackra idylliska landskapet dväljs både glada och sorgliga minnen. Nya och gamla.
Jag brukade sitta här på den gamla tågstationen och vänta på den omoderna rälsbussen in till stan, efter besök hos min far och hans familj.
Väggarna på stationen andades minnen från svunna tider.
I den vänthallen har jag suttit med blandade känslor. Ganska ensam.
Liksom jag nu ensam besöker den vackert renoverde stationshallen igen, nu i skepnad av en utmärtkt ekologisk restaurang.
När jag skedar i mig vattenkrassesoppan och det hembakta brödet tänker jag på hon som bodde här. Hon som var min men ändå inte. Vi som var så lika och helt olika. Vi som delade allt, ett tag.
Vi som blev så tajta
och sedan
inte...
Och nu ska vi ses igen, och jag visste inte om jag ville komma.
Men du kommer att vara där.
I alla fall minnet av dig.
Och vi ska säga hejdå för sista gången.
I detta livet.