Då har det varit begravning.
Jag är glad att jag trots allt deltog.
Det är skittungt, men det finns inget lättare sätt att göra det på.
Skönt att det var en sådan fin begravning.
Gott att se hur många hon hade som tyckte om henne.
Jag som varit rädd att hon var ensam.
(När det egentligen är jag som varit det.)
Många tankar virvlar upp till ytan.
Många minnen.
Några frågor om framtiden.
Och nu
är jag bara orolig.
Otrygg.
Vill inte varar ensam.
Sover dåligt.
Vill absolut inte sova ensam.
Vill göra något.
Något av mitt liv.
Varför känner jag alltid, att jag inte har någon kontroll?
Att jag inte kan styra min egen väg?
Att jag alltid bara hoppar på första bästa tåg
och när jag märker att det det börjar skena,
eller stannar,
eller åker på fel håll, så hoppar jag ändå inte av...
Jo, om det skenar, förresten...
Sen hoppar jag bara på ett igen
med okänd destination.
Hoppas på turen
eller något.
Och sen då?