Stolt

Jag är så stolt över min son!
Jag blir så glad när han säger "han den brune" eller "är det hon med brun hud"?
När han gick på dagis var det på ett dagis med många invandrare, och naturligtvis såg han ingen skillnad på sina kompisar mer än just hudfärgen.
När han blev lite äldre och började skolan kom han hem och använde ord som "neger" och "nigger". Jag frågade vad orden betydde och han visste inte. Då sa jag att man ska aldrig använda ord som man inte vet vad de betyder, för då verkar man bara korkad.
(Jag förklarade också varför de orden han använt inte var så bra att använda.)
Och han hör och lär. Jag tror han lär sig att tänka själv och vet vad som är okej eller inte.

Störigt då att vissa vill kalla mig rasist för att jag säger att demokratin har fungerat och fått ha sin gång när nu SD kommit in i riksdagen.

(vilket jag inte bidrog till.)

Queen | The Show Must Go On | Music Video

Marie Fredriksson - Sparvöga

Man kan skrika ut sin sorg i universum.
Jag skriver ut min sorg
i cyberrymden.
Smaklöst eller ej
- det är upp upp till mig.

Foto: Per Damsby

Jag slutade aldrig älska dig.

Jag beklagar att jag gjorde dig illa.
Men jag kan inte göra det ogjort.
Jag kan inte ens önska det ogjort,
det vore att förneka mitt eget liv.
Men jag kan ärligt säga
att om jag vetat att det skulle bli som det blev
mellan oss
hade det nog aldrig hänt.

Jag hoppas du var lycklig.
Jag hoppas du funnit ro.

Jag slutade aldrig älska dig.

När jag envist tittar bort
ska du veta att det är mitt dåliga samvete jag vill undvika att se
inte din smutsiga hand
eller din "Aluma".
I din blick speglas
mitt dåliga samvete.

(Och jag har ju köpt ibland, men ni står ju där ändå. Och visst får ni väl pengar från soc?
Och visst är det utländska "ligor" som strategist placerar sig utanför varhusportarna så man skäms när man kommer med sina fulla matkassar, Visst??....
Ingen i Sverige behöver väl tigga, har vi ju fått lära oss...)

Strängt förmanar vi våra barn att man inte kan få allt man vill ha.
HA!
Det bli ännu värre när man blir stor. Man vill ha allt! Och kan man så skaffar man det. För att man kan.
Kan man inte finns det lånehajjar och avbetalningspirater!

Den som har mest grejer när han dör vinner ju, som bekant.

Och Mammon gnuggar sina händer...

När jag lägger mig på kvällen brukar jag tänka att "Ok, jag fick inte så mycket gjort idag, men det tar jag igen imorgon!!"
På morgonen tänker jag: "Åååh, vad trött jag är... Ska bara äta frukost & läsa tidningen, men SEN ska jag ta tag i...."
Senare: "Ska bara duscha."
Sen: "Måste bara kolla nätet".
Myyycket senare: "Fan också, vad klockan blev mycket, och vad trött jag är. Äh, slänger in en maskin tvätt och får undan disken så har jag gjort något iaf. Och kör till affären, hämtar sonen, fixa maten..." Och så blev det sådär stressigt igen- Och jag har inte fått något gjort. Jag VILL verkligen få något gjort! Det är själva görandet jag inte får till...

Ibland kunde det varit bra om datorn inte funkade några dagar (fast det törs jag knappt skriva, tänk OM den skulle lägga av!!)
Men då hade det alltid funkat att knäppa på TV:n eller läsa någon av alla böcker jag har på vänt...

Det är så här det blir när man varit arbetslös ett tag... För mycket tid att skjuta fram allting till. Inga strukturer...
Inget startblock och inget målsnöre, men en jävla massa häckar i vägen!

Ta inte mitt ointresse för ointresse.
Ta det för vad det är
Osäkerhet.

Nu har jag varit sådär trött och orkeslös igen i några dagar. Vet ej varför. Tar ju mina medicamenter som jag ska. Har iofs ont i halsen också så det kan ju vara något som är på G. Känner att jag tappat gnistan... Vill inget, inte lönt liksom...

Har gjort av med en hel period nu på a-kassan. Under den tiden har jag först haft en totalt värdelös coach från AF, sedan praktiserat (jobbat hårt!) i 6 månader, för att sedan gå danskkurs, till att få en ny "privat" coach. Den sistnämda har visat mig hur mitt "livshjul" ser ut nu och hur den bör se ut. Hon har även påpekat vikten av att le via mejl när man skickar in sina cv. Och annat matnyttigt.
Vidare säger hon att jag måste ha ett mål, annars har jag ingenstans att gå mot.
Och det är naturligtvis sant.
När jag var riktigt liten ville jag bli sångerska, veterinär, skådespelare eller författare. Varför jag inte blev det vet jag inte. Jag kan inte heller svara på varför jag gått en journalistutbildning utan att bli journalist.

Jag vet fortfarande inte vad jag ska bli när jag blir stor.
Jag har inga mål, och dåligt med medel att ta mig någonstans.
Känner mig bara trött och oinspirerad...

Inte så att jag inte vill något, jag vill mycket, men inte tilläckligt starkt och målmedvetet. Kanske?

Och naturligtvis har jag sökt jobb också under hela den här tiden. Några hundra, kanske... Jobb jag passat för och verkligenm velat ha, jobb som är under min kompetens och som är över den. Och jobb som jag kan tänka mig att stå ut med - åtminstone. Men jag ljuger inte om jag säger att jag fått kanske fem (5) svar. Jag fattar inte att det kan vara så jävla jobbigt att meddela sina sökanden att någon annan fått platsen. Så man vet. Så man kan släppa det och gå vidare. Vet de inte hur man gör när man skickar massmejl? Vad är problemet?