Jag var ute i en becksvart natt. Det var ganska obehgligt.
Men stjärnorna lös starkare än någonsin. Jag fann tröst i det. Tänkte att jag bara är en liten skit. Att alla dessa stjärnor är solar i sina egna system, med egna planeter. Tänkte att de funnits "forever", att vad som än händer så går det obemärkt förbi i allt det stora. Tänkte på alla som ser samma stjärnor någon annanstans. Alla som sett denna ljusprickiga himmel genom tiderna, funnit tröst i det. Undrade om någon annan tittar på "min" sol och ser den som en stjärna någonstans.
Fantiserade om att om jag inte vetat vad vetenskapen lärt oss så kunde man se natthimlen som en svart duk, med massor av hål där ljuset utanför lyser igenom.
Det ljusa bakom mörkret kanske är därifrån vi kommer och dit vi så småningom vänder igen.
Stjärnstoft.
Tanken är (be)fri(ande).
Och den nattliga timslånga promenaden kändes kortare än den var.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar