Jag tar hand om andra. Jag gör så gott jag kan. Till och med katterna får specialfoder för att må bra och massor av kärlek.

Den enda jag är riktigt taskig mot är mig själv.
Jag berättar ständigt för mig att jag är ful och dum, (samtidigt som jag säger till andra att det inte finns något som heter så och peppar och tröstar), tjatar om att jag borde kunna bättre, att jag inte är värd något. Att alla andra är bättre. Kritiserar min kropp, när jag borde vara jävligt glad att den funkar så bra som den gör - trots allt.

Jag behandlar mig själv som en dålig förälder behandlar sitt barn som den egentligen inte har tid med och som kompenserar detta med materiella ting och godis och andra substitut. Försöker döva mitt dåliga samvete.

Och söker bekräftelse av andra. Vilket är orättvist inte bara mot mig utan även mot dem.

När jag egentligen är den viktigaste personen i mitt liv. Vad är viktigare än att bli älskad av och att älska den viktigaste människan i sitt liv?


(Och när jag skriver detta skäms jag nästan för vad jag skriver och hur kan jag säga så och är inte sonen den viktigaste människan för mig och.....)