Det enda jag vill ha.

Idag är ingen bra dag.
Det kändes tråkigt på praktiken, Jag är oerhört känslig för sinnesstämningar och något fel var det...

Sen ringde sonens fröken och meddelade att sonen kräkts, så jag fick köra hem.
Men det är något med han och kräkningar, för han kräks, och sen är de bra igen. Men regler och samvete säger att han ska stanna hemma två dagar iaf.
(Förlåt men.. skönt!)
Ja, jag är lite sån idag. Vill inget. Alls. Aldrig mer.

Dag-TV och kladdkaka kan jag tänka mig, det mest förbjudna och därför den största lyx man kan tänka sig. Vill ha hela tiden.

Usch.

Sverige 2009

En lärare på skolan: "Pappan bryr sig inte (om sonens dåliga skolresultat), han tycker skolan är ett nödvändigt ont. Pojken ska ju ändå bara jobba på gården"....

Till er som inte orkar läsa morgontidningen själva.

Ett axplock från 26/9-09

Gjorde Lämnings/hämtnings schema på en förskola i dag. Det fanns barn där som blir lämnade 6.15 och hämtade 17. 15. Elva timmar på dagis. Sju dagar i veckan. Antar att barnet måste stiga upp vid 05. Antar att familjen inte är hemma förrän vid 18. Eftersom barnen är så små och ska upp tidigt så går de antagligen och lägger sig tidigt. Gissar vid 19. Det blir ungefär 2 tim hemma med familjen. Förmodligen två timmar fyllda av stress. Stackars barn. Stackars föräldrar. Jävla samhälle.

Läste om en flicka som var sex år när hennes mamma gick bort i cancer. Det första hon gjorde var att ringa sin "fröken" och gråtande/skrikande berätta att hennes mamma var död.
Hon ringde sin fröken alltså.

(Samma flickebarn hade suttit vid sin mammas säng och sjungit för henne dagen innan. Hon ångrade sig så, hon trodde det var för att hon sjungit som hennes mamma gått bort.
Och jag gråter.)

I dag gick det riktigt bra med mina läsgrupper! Vi hade en kommunikation jag och barnen. De tyckte det var roligt! Och de var lagom många och stannade lagom länge. Tack gode Gud för "Håkan Bråkan" ;)
De längtar redan tillbaka. :)

Jag var även med på foto till skolkatalogen i dag. Sådär kul...

Vikarie

Det var bättre förr. Återinför upphöjda katedrar och pekpinnar!



I dag har jag vickat i en 1:a.
Fy för bövelen!!! Det är ett under att våra barn lär sig något ö h t i skolorna! Ingen lyssnar, alla skriker, springer omkring, tramsar. Och jag mesar verkligen inte med dem! En timme med "eget arbete" = 20 händer uppe i luften som vill ha hjälp. Samtidigt. En ensam fröken. Barnen ligger på otroligt olika nivåer. En tjej gör sina uppgifter på ett par sekunder, sedan räcker hon upp handen igen och får sitta där å vänta medans jag går laget runt. En annan kan inte ens bokstäverna och måste stava sig igenom vartenda ord sneglandes på en liten lapp med alfabetet med bilder. Tar en evig tid. Klart de tappar tålamod och fokus!
Och jag försöker komma på ett sätt att reda ut det i 59 minuter till, 58, 57..56... tills lunchen...
Sista fem minuterna får jag tyst på dem, skäller lite, förklarar, undrar, berömmer..

Sen går vi till den skräniga matsalen och äter ljummen beige och grå mjöl-mat hämtad från något centralkök. Det smakar... beige och grått.
Knäckebröd med margarin och lättmjölk. Brrr...

När jag satt och uppdaterade telefonlistor på jobbet i skolan idag, tänkte jag hur mycket enklare det jobbet måste ha varit förr. Då skrev man barnets namn och ett hemtelefonnummer. Nästan hela klassens nummer började med samma siffror eftersom telenumren var indelade geografiskt. Ev fanns där ett nummer till någon anhörig. Idag är det betydligt mer komplicerat: Först barnets namn. Sedan ett hemnummer. Sedan ett hemnummer till, till den andra föräldern. Sedan ett mobil nr till mamma, och ett annat till pappa. Och så numret till deras respektive jobb. Sen ev ett till styvisar. Och några till anhöriga. Ett hem till mormor, ett till hennes mobil. Även morföräldrarna är ju moderna, så moderna att även de är skilda. Där finns således även ett nummer till morfar, och sen ytterligare ett till hans mobil. Och dito till farföräldrarna för de veckor barnet vistas hos sin far.

Året efter kan allt ha ändrats igen.

Och jag läser mellan raderna.

För jävligt

Egentligen är det för jävligt som vi bär oss åt mot våra barn! Och oss själva som föräldrar! Vid 1-årsålder slussas vi in i barnförvaring/ barnutbildning. Sedan fortsätter det bara. Ihop med andra barn och några vuxna som är ställföreträdande mammor/pappor och inte alls det. Alla barnen är olika men måste ändå fösas ihop. Vid 5 årsålder böjar de skolan. Då är det dags att stöpas i FORMEN. Är du lite för bra eller lite för dålig för normen passar du inte i formen. Det spelar ingen roll. Du ska i. Alla ska tycka lika alla ska kunna lika mycket om samma saker. I klasserna är det stökigt och högljutt. På fritids likaså. Jag tycker synd om våra barn, våra stressade stackars barn. Och jag tycker synd om föräldrarna som tvingas vara ifrån sina barn alltid och som lever under tyngden av det ständiga dåliga samvetet över att inte räcka till. Föräldrar som även de var stressade barn en gång i tiden. Och, jag tycker synd om "pedagogerna", andra barns mammor och pappor som ska ta hand om andra barn än sina egna hela dagarna, för att sedan utschasade komma hem och inte räcka till åt sina egna ungar.

Inte konstigt vi blir sjuka. Det är en sjuk värld vi lever i.
Reclaim your life!

Vad är det som går och går men aldrig kommer till dörren?

Det här är en uppmanade bild från 1950-talet. (Fantastisk!) Trettio år senare när jag kom ut i arbetslivet var åsikterna fortfarande desamma. Nu för tiden är det bara positivt att hoppa från ställe till ställe och det är väl bara en tidsfråga innan guldklockebegreppet avskaffas och glöms bort. (Thank God.)

Jag är en äkta hoppjerka. ( Tänk jag hade ingen aning om att det var en man! "Hopp-Jerka".) Skulle ju också kunna betyda en som inte slutar HOPPAS!
Brukar säga att jag är inkonsekvensen personifierad. Det gäller inte bara jobb, det gäller allt! Jag kan byta ideal som andra byter partners utan att skämmas ett dugg. (Jo lite då, ett av mina ideal är ju att vara trogen mina ideal).


Jag har haft ca 30 olika jobb och jag har bott på ca 35 olika adresser i mitt liv. And counting. Inte så konstigt kanske att man har svårt att stanna. Jag vet inte hur man gör. Har tappat ankaret.

Svaret på gåtan i rubriken är alltså: jag.

Observationer.

* Jag har i min ständigt skiftande yrkeskarriär nu hamnat i skolmiljö. Grundskola framförallt. Låg och mellanstadiena. Det som förvånar mig mest är: Hur mkt lärare har att göra som inte handlar om aktivt utlärande pedagogiskt arbete. Hur lite tid de har. Hur uselt betalt de får för sitt viktiga och slitiga arbete.

*Inte bara lärarna är i en stressig miljö. Barn lever i en otroligt stressig miljö med början redan på morgonen då en stressad förälder kör iväg en till skolan. Sedan är det en stökig miljö i klassrummet och än värre på skolgården. Fritids är värre ändå, när det inte finns någon direkt plan att följa. Och sen stressas det hemåt, läxa, mat och så en liten stund över till sig själv. Men den stunden är de så uppe i varv att de inte landar förrän John Blund gör sin entré.
Sad.

* Ju fler barn jag möter som jag inte har någon relation till, ju mer uppskattar jag mitt eget! <3.
Men jag ser också att alla barn är fantastiska på sitt eget sätt. Som en lärare uttryckte det "Det är en fin klass... och så en liten knorr på det" ;)

* Jag inser att jag löper stor risk för att smittas av "Den nya influensan".

* En annan observation är hur annorlunda bemött jag blir när jag kommer med en journalistutbildning i bagaget. Plötslig ÄR jag någon. Plötsligt tror folk att jag kan nåt, att jag begriper och är någon att räkna med.

Sweet.