Att åka tåg nuförtiden är inte alls detsamma som förr.
Jag saknar t ex tågkupérna, de riktiga, med egen dörr man kunde stänga om sig och vara i ett eget sällskap. Eller så fick man ett tillfälle att lära känna nya månniskor. På gott och ont.
Sedan fanns det ju rökkupéer, bara en sådan sak. Älskar att se gamla svartvita filmer som utspelas i tågkupéer. Givetvis med elegant rökande stiliga filmstjärnor. Att filmen är svart/vit döljer ju eventuella nikotingula färgskiftningar i inredningen...
Och så har vi sovkupéerna!
Minns min barndoms tågresor till Finland! Pappa och jag inhysta i egen sovkupé med brun träpanel. I ett skåp stod en vacker glasflaska med vatten och två glas att dricka ur. Annan mat och dryck fick inmundigas i restaurangvagnen. Som jag också saknar på dagens tåg.
Och de där bäddarna man låg i. Hur spännande var inte det! Stela nytvättade lakan som doftade... inget annat än rent. Bara kokad bomullsfiber, ingen billig sköljmedelsparfym. Behövs inget sköljmedel när lakanen troligtvis var manglade.
Inte ens det där karaktäristiska "dunk-dunkandet" finns kvar. Och inte plingaded som först hörs svagt sedan starkt och sedan svagt igen när man passerar.
"Ding ding ding" vid övergångarna.
Och "riktiga" konduktörer med hatt och pondus, tång och tidtabell. Inte fjuniga "trainmanagers" med hybris och mobiltelefon.
Och minns ni stinsen? En faktisk person som stod vid perrongerna och vinkade av tågen. Han kunde man be om hjälp också om man behövde.

Need I say..
Det var bättre förr....