Tog en morgonpromenad idag, en sådan där en-timmes. Med favoritmusik i lurarna och sol ute och sol i hjärta och sinne.
En stund åt mig själv, med mig själv.
Och fåglarna högt över böljande välvuxna åkrar.
Och hästar som blänger under lugg.
Mina egna apostlahästar som pinnar på, fyllda av energi från chokladen och groggen vi firade sommaren med dagen före.
Över vägen springer plötsligt en hjort, kommer från ingenstans. Jag stannar till och håller andan.
Den stannar till en bit in på åkern. Och snart följs den av tre hjortar till. Den yngsta sist. Den hejdar sig och kikar på mig. Och jag fäller nästan en tår av lycka. Löjligt kan tyckas.
Men det är inte bara dinsneyfierad romantik.
Jag blir helt enkelt lycklig av att känna lite av det vilda vackra, det där som inte är styrt av någonting, mer än sin egen överlevnad.
Rå verklighet utan bling bling och extra allt.
Vilt är vackert.