"Jaha, vem är du då?" frågade den potentielle arbetsgivaren.
Han möttes av en halv minuts tystnad eller så.
"Jaa, jag är "mitt namn och ålder" och mamma till...." (Va? Är det DET jag ÄR? Mamma, som om det var världens bedrift??
"...och gift med..." (Jaha, dra in ytterligare en annan person i beskrivningen av MIG?? Smart!)
"Och jag har jobbat med det och det..." Som om jobben har något med MIG att göra.
Jag vet helt enkelt inte vem jag är. Jag borde hänvisat till ngn av mina vänner eller för all del ovänner. De brukar ju ha en del åsikter...

Senare, när jag parkerat bilen utanför affären får jag syn på en stor julgran som kommunen ställt ut.
"Jaha, är det tid nu" tänker jag. "Den ser ledsen ut".
Såklart. Så stor och ståtlig, med många år på nacken, och så plötsligt amputerad vid fotknölen. Inte konstigt den slokar...
Kanske blir den gladare när den blir pyntad med lampor? Med snö som bomull på grenarna. Kanske rent av en stjärna på toppen!
Men den blir bara till glädje om någon ser den. Ett litet barn som tindrar i kapp med lamporna kanske. Eller den trötta pensionären som vill minnas barndomens jular. De flesta stressar nog bara förbi. Trötta. Någon hund kanske kissar på den...
Granen vet vad kyla är, men detta kan vara första gången den fryser.
Det är en ganska onödig död för granen. Om man vill se det så.
Jag undrar om den är uppväxt i en skog. Om den önskat att den vore en ent, som kunde busa lite. Kanske lyfta lite på en rot och lägga krokben för någon jägare...
Eller om...

Allt detta och lite till kom jag att tänka på när jag av en händelse såg en gran.

Men när jag får frågan om vem jag är står det still.

NFED.