Igår var jag på apoteket i ett kattärende. Jag står och talar med en expedit när jag plötsligt blir medveten om en liten krum tant med dålig permanent och fult rött läppstift utsmetat kring läpparna.
Hon står och spottar och fräser och mumlar. "Usch", spott, "Fy"!, fräs.
Jag tror att tanten stör sig på expediten som jag talar med, som ser utländsk ut. Jag hinner t o m tänka "Fy för och behöva ta sådant här". Expeditens lugna blick helt fokuserad på mig tyder på något vis att hon är van.
Men då förstår jag att det är MIG kärringen fräser åt!! Hon stör sig på mina tatueringar!! Jag uppfattar något om "Usch, förstöra sig med sånt fult" samtidigt som hon tar sig åt armen där min tatuering sitter, och plirar hatiskt på mig. Hon tar ett par steg och sedan: "Ja, du har väl en massa där nere också" följt av menande rörelse i de nedre regionerna.
What!!!???
Vid det laget har jag helt tappat tråden med expediten.
Jag grips av en fruktansvärd vrede och vill ta tag i tanten och vråla något intelligent om att vad jag än har eller inte har mellan benen så är det betydligt mer än vad hon har innanför pannbenet!
Men så gör man ju inte. Och tanten är ju uppenbarligen störd. Så hon slipper lindrigt undan.
En stund senare ser jag henne på en bänk ätandes en glass samtidgt som hon stirrar nedlåtande och äcklat på den unga överviktiga kvinnan bredvid sig...
Folk är inte kloka.
Här en artikel jag skrivit om tatueringar. (Klicka på länken.)
Och här är en krönika i samma ämne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar