En skugga av mitt forna jag

Fast det är i sin ordning på sätt och vis och självvalt till en del.
Jag strävar efter att bli sådan jag vill vara. En sådan som jag själv kan se upp till.
Tyvärr krockar mina ideal med som det verkar, alla andras.

Jag har gått från 40 år till 80 år på kort tid. Det känns för jävligt och självklart hänger jag inte med och omgivningen fattar ingenting.
Folk blir oerhört provocerade av att man inte vill dricka sig skitfull. Att man vill gå hem när man själv tycker att "nu blir det inte bättre, härifrån går de bara utför".

Eftersom jag inte är riktigt kry heller så vill jag göra vad jag kan för att bli bättre. Folk accepterar inte det heller. Inte ens de allra närmaste.
Istället får jag höra att jag ska "slappna av", "släppa loss", "inte vara så tradig". Fritt översatt: Drick och bli full. Fullast vinner. Men jag, JAG, tycker inte det är kul. Min värld blir inte vackrare i fyllan. Jag mår inte fantatsiskt bra av alkoholdomnad hjärna. OCH framförallt mår jag inte bra dagen efter. Många gånger har jag fått höra att "om jag blev så dålig som du dagen efter skulle jag aldrig mer dricka". Men de ljuger ju, för det är inte okej att dricka civilicerat. Det är provocerande och oförskämt mot värden och resten av festdeltagarna, de tar det tammefan som en personlig skymf!

Åtminstone känns det så. Om jag har fel blir jag glad.
Men än har ingen har någonsin bevisat motsatsen.