Min stad

Jag har alltid älskat min stad. Mer än de flesta andra jag känner. Kanske beroende på att jag hängt där sedan jag var i 11-12-års åldern.
Första gången jag ensam tog bussen från söderförorten in till stan - för att shoppa en väska jag sparat till - var jag 9 eller 10. (Det var förresten en sk "jägarväska" det coolaste man kunde ha i mitten på 70-talet. Alla ungdomar av kvinnligt kön hade sådana. Jag var otroligt fascinerad av ungdomar!)

Några år senare började jag åka in och kolla i affärer. Caroli City var en ganska livlig och central plats i stan då. Nytt som det var. Numera för det en ganska slumrande tillvaro, instängt mellan alla större, nyare, bättre shoppingcenter i stadens alla infarter. "C C" har använt sig av en slogan som går ut på att man ska handla där om man vill ha lugn och ro och slippa trängas...
(Vilket för övrigt även stämmer in på det gigantiska Coop Forum som ligger vi Stora Bernstorp.)

I tidiga tonåren gick man in och köpte balla plastpåsar från de coola jeansaffärerna, Gul & Blå t ex, när man inte hade råd att handla där på riktigt.
(Fast jag hade både ett par Malilyn och ett par Elvira. Senare även ett par Elvis. Och ett par Puss & Kram. Rosa vill jag minnas.)

Som något äldre tonåring irrade jag runt på nätterna i stan. Ofta ensam. På dagen med. Och lärde känna staden.

Men staden är inte sig lik. Eller om det är mina ögon som ser annorlunda på den. Den verkar smutsig och trött. Liksom dess invånare, som vuxit betydligt i antal, alla grå och slitna. Eller speglar den mig som ju också blivit äldre och tröttare? Mer sliten.

Jag känner nästan alla byggnader, varenda sten och minnesmärke. Jag har minnen till diverse platser runt om i stan.

Men nu känns det som att det blir svårt att skaffa nya.

Visst har vi haft en ovanligt lång och plågsam vinter. Kanske vaknar staden och vi som bebor den snart till liv igen. Kanske adderas lite färg i tillvaron. Och värme.

Men som det var - blir det aldrig igen.