Ja då är man på praktik då. Eller nu. Eller innan idag och sen i morgon. Och 6 veckor framåt.
Det var ju tur att jag inte ödslade energi på att ta ut värsta olyckan i förskott och ha ångest över det, för det hade det inte varit värt.
Jag har skitkul!
Jag har publicerats med 1-2 artiklar varje dag. Och det funkar. Jag känner mig inte alls bortkommen. Tvärtom.
Jag gör de softaste grejerna ever! I tönthålan. På pyttetidningen. Jag gör jobb som skulle få (vissa) av mina högt ärade klasskamrater att långtidssjukskriva sig i ren skam och förnedring! Men jag gillar det. Jag har ju kört med floskler som att "hitta det stora i det lilla" och "alla människor har en historia som är vär att berättas" ända från ansökningsdagen till skolan. Bara det att det inte är floskler. Det är sanning! Å jag visste det hela tiden.
4 kommentarer:
Själv är man redaktionens svarta får. Han med fårakrylligt hår är desto mer produktiv och populär.
I verkligheten vänds allt upp och ner och man bara har sig själv att skylla. Gamla meriter är lika värdelösa som bortsprugna katter som inte ropar tillbaks.
Patrik!
Förlåt, men jag skrattar högt! Rolig är du iaf och jag hoppas det var tanken...
Om katten inte vill bli hittad får du skaffa en ny.
Och få den att känna sig hemma...
Love!
(Och unna mig min tillfälliga topp så länge den varar... Det kan vara en illusion)
Du kanske ska permanenta dig? ;)
ironsikt att man nu sitter här arbetslös. Beredd att ta vilket jobb som helst.
Skicka en kommentar