Det flesta männikor ser väl bäst ut när de ler eller skrattar. (Vilket jag gärna gör.)

Men finast är när jag gråter. (Vilket jag inte lika gärna gör. Och aldrig inför någon annan.)

Inte sådär Helena Bergqvist-gråter med öppen mun och snor och saliv.

Utan mer som ett ett stilla regn. När det bara blivit lite för mycket.

När ögonen får den där vinkeln och det bara liksom rinner över.

Det är fint.

(Inte bara på mig.)

Se där. Inget ont som inte för något gott med sig...