In no mans land...

Känner mej litegrann som i ett vacuum... Jag är den enda i min umgängeskrets som pluggar. (Finns en och annan "syrra" men det är inte riktigt det samma..) På skolan är jag den enda som inte har pluggat på högskola, den enda som är har barn och är gift och är över 31. Ja, jag tjatar. Dessutom bor alla i Malmö, Lund eller på skolan och träffas i bilen eller på tåget till och från skolan eller på elevhemmet. Alla utom jag. Och jag känner att det gör skillnad. Jag märker att de börjar gruppera sej lite, att de har saker de diskuterar som jag inte vet någonting om, för jag är inte där. Jag får den här välkända halvt bortglömda (bortträngda) känslan av att inte riktigt höra till, att lite grann tränga mej på. Avskyr det. Får inte låta det ta över. Även om jag innan jag började skolan tänkte att jag skulle koncentrera mej på skolarbetet och mej själv, inte slösa energi på att försöka socialisera, så är det svårt att låta bli. Jag vill ju också vara med! Jag vill ju lära känna (nytt) folk. Vill de lära känna mej? Eller är jag inte intressant nog för att jag inte är som de? (Eller är jag intressant just därför? )
Vilket är värst: om jag backar och ingen följer efter, eller om jag stiger fram och de backar?

Kanske är det mina hjärnspöken som borde ta sina kedjor och rassla sej ut ur mitt huvud!!

Fick i läxa att skriva en artikel på högst 3000 ord till i morgon. Done that! Skönt.