Tankar på en perrong.

I mitt jobb träffar jag otroligt mycket människor.
Gott så.
Igår stod jag i en rulltrappa och kollade på alla dem som åkte upp i rulltrappan brevid mig. Den var fullpackad.
Jag försökte hitta något med varje människa som utmärkte just dem. Som fick dem att stå ut från den homogena tusenfoting de bildade där i trappan.
På den sekund jag såg dem (tänk så mycket människor som våra ögon vilar på utan att vi ser dem) ville jag veta vem de var, var de kommer ifrån var de är på väg. Omöjligt naturligtvis.
Inte ens Gud, om han finns, har tid att se till alla sin barn. Inte kan han se till att tjejen med hårburret får jobbet hon önskar eller killen med hänget får till det med tjejen han vill ha.
Inte heller har Gud tid med att straffa mannen med kostymen för att han ljugit eller stulit.
Däremot, kommer allt du gör tillbaka till dig...
Det är en naturlag.
Tror jag.
Vill jag tro.
Om rättvisa finns.

Och förresten!
Ögon som möts... pirr i kroppen...

Och så mycket kärlek det finns
i alla in till tårar lyckliga välkomstomfamningar
och dito bedrövade desperata kyssar i farväl...

Och här sitter jag och stressar fram ett inlägg
för att det trycker på och vill komma ut!!!
Det vill bli mycket mycket längre än så här!
Men det är svårt att hålla tanke och text inom givna ramar
och röran blir...
och jag hinner inte..
Och....!!!!