Jag gör mitt bästa för att slippa känna.
Och tydligen lyckas jag ganska bra eftersom jag kan upplevas som avståndstagande eller rentav kall.
Detta är dock icke önskvärda biverkningar till medicinen jag lärt mig ta för att slippa få ont.
Den smakar för jävligt.
Men den är värd att tas,
ibland känns den som om den är livsuppehållande.
Jag orkar inte känna.
Känna rädsla.
Gå som katten kring het gröt.
Ducka och gömma mig.
Jag tar på mig skyddsdräkten.
Du kan inte ta mig.
Ditt svavelosande når mig inte.
Anklagelserna biter inte.
Ibland tappar jag masken.
Eller om jag tar av den själv för att kunna andas.
Och jag blir sårbar
och sårad.
Jag försvarar mig med ilska.
Känner pulsen öka.
Vet vad som komma skall.
Låt mig för fan vara!
Stänger in mig igen.