"Jaha, vem är du då?" frågade den potentielle arbetsgivaren.
Han möttes av en halv minuts tystnad eller så.
"Jaa, jag är "mitt namn och ålder" och mamma till...." (Va? Är det DET jag ÄR? Mamma, som om det var världens bedrift??
"...och gift med..." (Jaha, dra in ytterligare en annan person i beskrivningen av MIG?? Smart!)
"Och jag har jobbat med det och det..." Som om jobben har något med MIG att göra.
Jag vet helt enkelt inte vem jag är. Jag borde hänvisat till ngn av mina vänner eller för all del ovänner. De brukar ju ha en del åsikter...

Senare, när jag parkerat bilen utanför affären får jag syn på en stor julgran som kommunen ställt ut.
"Jaha, är det tid nu" tänker jag. "Den ser ledsen ut".
Såklart. Så stor och ståtlig, med många år på nacken, och så plötsligt amputerad vid fotknölen. Inte konstigt den slokar...
Kanske blir den gladare när den blir pyntad med lampor? Med snö som bomull på grenarna. Kanske rent av en stjärna på toppen!
Men den blir bara till glädje om någon ser den. Ett litet barn som tindrar i kapp med lamporna kanske. Eller den trötta pensionären som vill minnas barndomens jular. De flesta stressar nog bara förbi. Trötta. Någon hund kanske kissar på den...
Granen vet vad kyla är, men detta kan vara första gången den fryser.
Det är en ganska onödig död för granen. Om man vill se det så.
Jag undrar om den är uppväxt i en skog. Om den önskat att den vore en ent, som kunde busa lite. Kanske lyfta lite på en rot och lägga krokben för någon jägare...
Eller om...

Allt detta och lite till kom jag att tänka på när jag av en händelse såg en gran.

Men när jag får frågan om vem jag är står det still.

NFED.

Jag blir sur när de serverar halvfabrikat på restaurang. Jag tycker att man kan kräva riktigt lagad mat om man betalr 70-80 kr för en lunch. Annars kunde jag ju lika gärna köpa färdigrätter och micrat hemma. Jag hade fått fyra portioner för samma pris.
Där har programmet "Kniven på strupen" en poäng faktiskt; om man inte kan och är intresserad av att laga mat ska man inte heller jobba med det.

Precis som man inte ska jobba med människor eller för all del djur om man inte känner empati och inte är intresserad av att hjälpa/vårda/lära ut/ge service.

Ann O'Nymos

Tänker ibland på att starta en helt anonym blogg. En blogg som jag aldrig länkar till. Bara för att få skriva av mig sådant jag verkligen vill få ut. Känsliga saker. Kontroversiella ämnen. Elakt men ärligt. Personligt.
Förmodligen betydligt intressantare än denna blogg.

Men
jag vet inte
det vore att korsa en gräns
som jag inte vet
om jag vill
korsa
än.

Många säger att jag borde skriva en bok.
Ja, jag vet.
Men det gör ont.
Tar tid.
Och ger mig inga pengar.

Och jag vill vara så personlig och utelämnande.
Inte bara mot mig själv, utan alla andra jag levt nära.
Och mindre nära.
Även med lätt kamoflering
känns det för personligt...

Ett nödvändigt ont.

Apocalypse

En bild säger mer än 1000 ord, men tyvärr hann jag inte fota bilden jag nu ska försöka beskriva.
Jag satt i bilen på väg någonstans.
Plötsligt stiger hundratals stora svarta kråkfåglar mot skyn.
Alla i bilarna stannar upp och tittar storögt.
Bakom som en kuliss skymtar månen omgiven av mörka dimslöjor, ser nästan ut som brandrök.
Och jag fick en bild av undergång.
Alltså rent filmiskt.
Det var vackert
och skrämmande.