I tre veckor har har jag inte vetat vilken dag det var, och inte brytt mig heller.
Men i morse visste jag - det är måndag och allvaret börjar igen.

Vi hukar under regntyngda moln framför arbetsförmedlingens entré. Alla skamfyllda. Vissa visar det helt öppet, andra låtsas som om de minsann inte bryr sig. De över 30 har oroligt klätt upp sig lite lagom. En har Portföljen med sig. Förmodligen en del av hans identitet. Ingen ska komma här och tro att han bara är en sådan där vanlig arbetslös inte. Själv ställer jag mig vid en häck och vänder mig så jag inte ska synas från gatan.
Någon som haft oturen att stöta på någon de känner berättar sin inövade historia om hur orättvist och fel det var när just han miste jobbet. För egentligen var han ju väldigt duktig på det han gjorde men... Om inte om hade varit.
Fortfarande är det väldigt fult att vara arbetslös. Misslyckat.
Men naturligtvis är majoriteten fullt dugliga medborgare och inte själva skyldiga till sin situation.
Men det är obehagligt. Jag ser en familj jag känner till ytligt. Både mamman och pappan sitter vid varsin dator medan sonen väntar otåligt. Jäkla lågkonjuktur! Och arbetsgivarna som gör sig av med folk i förebyggande syfte. I fall att. (Så bidrar man till lågkonjunkturen...) Och passar på att göra sig av med obekväm personal.
1-0 till arbetsgivarna.

Men "världen föddes ur kaos" och när en dörr stängs öppnas en annan. O s v.

På a-kassan säger de att de inte kan svara på hur länge det dröjer innan de kan ge mig en ett beslut. Det ligger som ett pågående ärende. Det har det gjort i 8 veckor nu.
Min semester har varit ganska trist.

Hur det gick på af? Jodå, vi blev infösta i ett kvavt litet rum där vi blev informerade. Jag har redan blivit informerad en gång för ett par veckor sedan. Och ska bli det igen om 3 dagar. Det är mitt eget fel eftersom jag är så otålig och "på" hela tiden.
Innan jag gick stannade jag till vid informationsdisken för ytterligare info.
Så nu vet jag.
Inget.