Jag ondgör mej ju över "folk" med fördomar. Som om inte jag också i andras ögon räknas in i klungan "folk". Som om inte jag har fördomar. Dock inte några "medfödda" utan mera självlärda.
Jag vill tex INTE räknas till kategorin "Svedala-tanter" som är min alldeles egan benämning för damer i 35-40-årsåldern som bott i stan som ung och eventuellt levde loppan under denna tid. Men som när hon väl träffade "mannen i sitt liv" och gifte sej och fick sitt första barn flyttade ut till någon kranskommun "för barnens skull" (barnen skrivet i plural då hon alltid velat ha 2 st. En flicka och en pojke.) Fast det lika mycket handlar om att radhuset var billigare därute. Svedalatanten (som inte alls behöver bo i Svedala) känns igen på att hon ofta är kortklippt i någon fräsig frisyr, gärna färgad lite smårebelliskt svart eller rött. Hon har slopat linserna och kör någon fräck märkesbåge istället. Röker. Har någon urblekt tribalgaddning alt fjäril någonstans synligt på kroppen, som för övrigt ökat i omfång sedan hon nu inte "behöver bry sej om sånt" längre, nu när hon är i hamn. Kläderna handlas via postorder för att det är så praktiskt, och man kan klä hela familjen i ett svep. De umgås med sina grannar och förädrarna till barnens kompisar. Grillar och dricker vin. Pratar trädgård och inredning och barn. Gnäller på sina män.
Jag har ingen vettig förklaring, men jag är rädd för dessa damer! Och jag är ännu mer rädd att bli en av dem!!! Och jag är sååååå nära!!!!
1 kommentar:
Jag tror jag har transformerat till en nu. faktiskt. Jag har inte ens ångest över det.
Skicka en kommentar