Tankar på en perrong.

I mitt jobb träffar jag otroligt mycket människor.
Gott så.
Igår stod jag i en rulltrappa och kollade på alla dem som åkte upp i rulltrappan brevid mig. Den var fullpackad.
Jag försökte hitta något med varje människa som utmärkte just dem. Som fick dem att stå ut från den homogena tusenfoting de bildade där i trappan.
På den sekund jag såg dem (tänk så mycket människor som våra ögon vilar på utan att vi ser dem) ville jag veta vem de var, var de kommer ifrån var de är på väg. Omöjligt naturligtvis.
Inte ens Gud, om han finns, har tid att se till alla sin barn. Inte kan han se till att tjejen med hårburret får jobbet hon önskar eller killen med hänget får till det med tjejen han vill ha.
Inte heller har Gud tid med att straffa mannen med kostymen för att han ljugit eller stulit.
Däremot, kommer allt du gör tillbaka till dig...
Det är en naturlag.
Tror jag.
Vill jag tro.
Om rättvisa finns.

Och förresten!
Ögon som möts... pirr i kroppen...

Och så mycket kärlek det finns
i alla in till tårar lyckliga välkomstomfamningar
och dito bedrövade desperata kyssar i farväl...

Och här sitter jag och stressar fram ett inlägg
för att det trycker på och vill komma ut!!!
Det vill bli mycket mycket längre än så här!
Men det är svårt att hålla tanke och text inom givna ramar
och röran blir...
och jag hinner inte..
Och....!!!!

Det märks att det är sommar. Alla identiska statusppdateringar på fejjan om träning och viktnedgång.
Och party.

Tog en morgonpromenad idag, en sådan där en-timmes. Med favoritmusik i lurarna och sol ute och sol i hjärta och sinne.
En stund åt mig själv, med mig själv.
Och fåglarna högt över böljande välvuxna åkrar.
Och hästar som blänger under lugg.
Mina egna apostlahästar som pinnar på, fyllda av energi från chokladen och groggen vi firade sommaren med dagen före.
Över vägen springer plötsligt en hjort, kommer från ingenstans. Jag stannar till och håller andan.
Den stannar till en bit in på åkern. Och snart följs den av tre hjortar till. Den yngsta sist. Den hejdar sig och kikar på mig. Och jag fäller nästan en tår av lycka. Löjligt kan tyckas.
Men det är inte bara dinsneyfierad romantik.
Jag blir helt enkelt lycklig av att känna lite av det vilda vackra, det där som inte är styrt av någonting, mer än sin egen överlevnad.
Rå verklighet utan bling bling och extra allt.
Vilt är vackert.

Jag besökte ett "Raw Food ställe" igår. Jag har ätit väldigt dåligt (inte lite) den senaste tiden pga stress. Känner nu att jag behöver lite nyttig mat. Jag provade "Pizzan" enl bilden ovan. Den var överraskande god! Speciellt själva bottnen och krämen ovanpå. Framförallt blev man mätt! Inte helt väntat. Och det är sådan mat som inte triggar igång något, utan när man ätit sig ohungrig så vill man inte ha mer. Fantastiskt! Hade köpt en efterättskaka av nyfikenhet och en liten tvekan om att jag kanske inte skulle bli mätt? Den var överflödig kan jag säga!

Tyvärr är Raw Food konceptet för en totalt matlagningsointresserad som jag aningens för kopmplicerat och ingridienserna finns inte hos lokala handlarn och där de finns kostar de mycket!
Dessutom delas inte min passion för god/nyttig/annorlunda mat av restan av familjen.

Stället jag var på var iaf mysigt! Och välbesökt. Tyvärr av en ganska nischad grupp. Mest kvinnor med en säregen stil, tänk foträta skor - över hela kroppen, typ. Säkert inte direkt brasilieanskt vaxade. :s Vad nu det kan ha med någonting att göra.
En dam stack dock ut. Hon hade något chickt på sig med matchande väska. Byxor som skar upp mellan där det skulle ha funnits skinkor, så som det kan göra på avmagrade damer som inte är purunga. Klapprande klackskor. Var tjenis med ägaren. Hon såg väldigt bekant ut, och jag undrar om hon inte setts på TV. "Skånefruar" kanske?

Lyra, någon?

Jag undrar hur mycket man kan samla på sig som aldrig får komma ut.
Jag önskar att någon ville fånga bollen när jag kastat den.
Vill inte se den studsa till studset tar slut och bara bli liggande och självdö.
För att slippa det släpper jag aldrig bollen.

Känner ni igen känslan av att stå ensam på skolgården och se när de andra leker?
De leker runt dig, kanske med dig. Men de ser dig inte.

Och nästa rast är det inte självklart att du får vara med i leken igen.

Jag vill helt enkelt att någon fångar min boll.
Tar en snygg lyra fast jag kanske kastar dåligt
och snett
och missar målet.

Jag har inte övat så mycket.

Under min arbetsdag igår som innehöll mer fritid en arbetstid lärde jag mig följande:

* "Ev kaffekick inträder 41 min efter intag, varför man kan ta en kopp kaffe, gå och lägga sig att sova i 41 minuter och därefter vakna pigg!". Tro det?

* Rulltrapporna på Hässleholms tågstation är alltid trasiga. Stillastående rulltrappor är besvärliga att gå i.

* Lösgodis på Pressbyrån är dubbelt så dyrt jämfört med lösgodis köpt någon annanstans. Och ungefär dubbelt så gammalt.

* En ung bloggerska med viss kändisstatus och iaf en liten fanskara delade tågutrymme med mig igår.

Lägger ni märke till "praktiktanterna"?

Jag har börjat notera folk på fel plats den senaste tiden. Äldre tyvärr företrädelsevis damer, som instrueras av betydligt yngre förmågor. Lite nervösa och stressade med variernade uttryck.
De försöker socialisera på sitt vis som inte passar med med de andras vis.
De är i underläge trots att de med sin ålder och vishet borde vara i överläge.

Det hela blir lite sorgligt.

Och inte tjänar de några pengar eller känner sig nyttiga på något vis heller.
Och inte kommer det att leda till fast jobb eller något annat positivt.

Konstgjord andning är var det är.
Folk vill inte ha det.
Människor vill andas själv.
Som de levande varelser de är.

train market

Jag tycker denna är snygg på nåt vis...
På ett seriealbums-vis. Från någon futuristisk serie blandad med 40-tal. Hade den inte passat i typ Gotham City?

Men den står på Karlskrona järnvägsstation och är väl någon transformator av något slag. Den som vet och vill får gärna berätta mer! :)

OJ!

Vad länge sedan jag skrev något!
Inte för att jag inte haft något att skriva om, men tiden och energin har inte räckt till. Det händer alldels för mycket just nu, och jag orkar/hinner inte med.
Hoppas komma igen snart dock....

Lapar vitamin D och fnittrar förälskat åt livet.

Är jag bara glad
är mina tankar vackra
när tankarna är vackra
är världen vacker
när världen är vacker
är livet lätt att leva

Om jag bara är glad