Jag kan störa mig på den här "more is more"-mentaliteten som råder. Man måste vilja så mycket. Har man inte storslagna drömmar är man inte värd något. Spelar ingen roll om det är prylar, karriär eller upplevelser i form av ett idogt rastlöst resande eller vad.
Men betänk då, att endast de som redan har det bra har råd att ha dessa storslagna drömmar och råd att infria dem.
Jag är född med rostfri sked i mun. Och jag har rättat magen därefter. Och jag har inte varit bitter för det. Jag har varit nöjd ändå. Det krävdes inte så mycket för att jag skulle vara nöjd. Helt enkelt. Jag ser det som att den som nöjer sig med lite har mycket att vara glad för.
Egentligen märkte jag inte att det var något konstigt med det förrän jag lärde känna människor med annan bakgrund än jag. Jag var som jag var och tänkte som jag gjorde medan de slet med sitt rastlösa självförverkligande. Dock märkte jag snart och med förvåning att jag i deras ögon inte var god nog. Kanske för att jag inte kunde bidraga med stegpinnar på deras färd uppåt...
Men livet har varit ganska snällt mot mig. Jag brukar tänka att jag får vad jag vill ha. För det känns faktiskt så! Inte riktigt allt kanske och inte just precis när jag vill, vissa saker är värda att vänta på.. Men ändå.
Nu känner jag att jag har mer och på sitt sätt större krav. Helt enkelt för att möjligheterna finns.
Mycket vill ha mer är ju också en välkänd fras.
Jag märker mitt habegär när jag inte kan få det jag behöver. När något viktigt fattas mig.
När man inte kan få det man behöver vill man ha det man kan få. Helt enkelt.
Och Mammon styr världen. Konsumtion är bra för landets ekonomi. Därför invaggas vi i den falska lyckan i att äga. Konsumtion är farligt för vår jord och dess resurser och äventyrar hela vår existens. Men så långt orkar de flesta av oss inte se. Närsynt stirrar vi på reklamen och andra människors egendomar.
"Du ska inte ha begär till din medmänniskas hus."
"Du ska inte ha begär till din nästas hustru, inte heller hans tjänare eller hans tjänarinna, inte heller hans oxe eller hans åsna, eller något annat som tillhör honom."
Fick Moses på berget veta sisådär 3500 år sedan.
Redan då.

"Jaha, vem är du då?" frågade den potentielle arbetsgivaren.
Han möttes av en halv minuts tystnad eller så.
"Jaa, jag är "mitt namn och ålder" och mamma till...." (Va? Är det DET jag ÄR? Mamma, som om det var världens bedrift??
"...och gift med..." (Jaha, dra in ytterligare en annan person i beskrivningen av MIG?? Smart!)
"Och jag har jobbat med det och det..." Som om jobben har något med MIG att göra.
Jag vet helt enkelt inte vem jag är. Jag borde hänvisat till ngn av mina vänner eller för all del ovänner. De brukar ju ha en del åsikter...

Senare, när jag parkerat bilen utanför affären får jag syn på en stor julgran som kommunen ställt ut.
"Jaha, är det tid nu" tänker jag. "Den ser ledsen ut".
Såklart. Så stor och ståtlig, med många år på nacken, och så plötsligt amputerad vid fotknölen. Inte konstigt den slokar...
Kanske blir den gladare när den blir pyntad med lampor? Med snö som bomull på grenarna. Kanske rent av en stjärna på toppen!
Men den blir bara till glädje om någon ser den. Ett litet barn som tindrar i kapp med lamporna kanske. Eller den trötta pensionären som vill minnas barndomens jular. De flesta stressar nog bara förbi. Trötta. Någon hund kanske kissar på den...
Granen vet vad kyla är, men detta kan vara första gången den fryser.
Det är en ganska onödig död för granen. Om man vill se det så.
Jag undrar om den är uppväxt i en skog. Om den önskat att den vore en ent, som kunde busa lite. Kanske lyfta lite på en rot och lägga krokben för någon jägare...
Eller om...

Allt detta och lite till kom jag att tänka på när jag av en händelse såg en gran.

Men när jag får frågan om vem jag är står det still.

NFED.

Jag blir sur när de serverar halvfabrikat på restaurang. Jag tycker att man kan kräva riktigt lagad mat om man betalr 70-80 kr för en lunch. Annars kunde jag ju lika gärna köpa färdigrätter och micrat hemma. Jag hade fått fyra portioner för samma pris.
Där har programmet "Kniven på strupen" en poäng faktiskt; om man inte kan och är intresserad av att laga mat ska man inte heller jobba med det.

Precis som man inte ska jobba med människor eller för all del djur om man inte känner empati och inte är intresserad av att hjälpa/vårda/lära ut/ge service.

Ann O'Nymos

Tänker ibland på att starta en helt anonym blogg. En blogg som jag aldrig länkar till. Bara för att få skriva av mig sådant jag verkligen vill få ut. Känsliga saker. Kontroversiella ämnen. Elakt men ärligt. Personligt.
Förmodligen betydligt intressantare än denna blogg.

Men
jag vet inte
det vore att korsa en gräns
som jag inte vet
om jag vill
korsa
än.

Många säger att jag borde skriva en bok.
Ja, jag vet.
Men det gör ont.
Tar tid.
Och ger mig inga pengar.

Och jag vill vara så personlig och utelämnande.
Inte bara mot mig själv, utan alla andra jag levt nära.
Och mindre nära.
Även med lätt kamoflering
känns det för personligt...

Ett nödvändigt ont.

Apocalypse

En bild säger mer än 1000 ord, men tyvärr hann jag inte fota bilden jag nu ska försöka beskriva.
Jag satt i bilen på väg någonstans.
Plötsligt stiger hundratals stora svarta kråkfåglar mot skyn.
Alla i bilarna stannar upp och tittar storögt.
Bakom som en kuliss skymtar månen omgiven av mörka dimslöjor, ser nästan ut som brandrök.
Och jag fick en bild av undergång.
Alltså rent filmiskt.
Det var vackert
och skrämmande.

Inget är beständigt

Det känns som att allting omkring mig rasar samman.
Ens katastrof efter en annans.
Och det kommer närmare.
Jag går på helspänn och bara väntar på katastrofen som ska drabba mig!
För inte kan jag vara lycklig när alla andras liv faller sönder.
Det är ju inte rättvist!
Även om också jag haft min beskärda del.
Finns det en "beskärd del"? En lika stor bit var av helvetestårtan och en liten bit var av lyckokakan.
Är det sant som de säger att inget är rättvist här i livet?
Kan jag klara mig även om ingen annan gör det?
Varför i så fall?
Smittar olycka?
Kan jag skydda mig?
Om jag lovar att vara tacksam för det jag har i resten av mitt liv.
Tacksam och godhjärtad och till allas hjälp.
Göra mig oförtjänt.
Går det att vaccinera sig mot olycka?
Kan man se det komma?
Bör man hålla utkik?

"Intet är mer fruktansvärt än fruktan själv" / Francis Bacon

Det ledsna barnet har blivit en bitter vuxen, men vis av skadan är hon stark och lär sig ta vara på det goda livet ger. (Skulle bara tagit för sig lite mer...)

Då har det varit begravning.
Jag är glad att jag trots allt deltog.
Det är skittungt, men det finns inget lättare sätt att göra det på.
Skönt att det var en sådan fin begravning.
Gott att se hur många hon hade som tyckte om henne.
Jag som varit rädd att hon var ensam.
(När det egentligen är jag som varit det.)
Många tankar virvlar upp till ytan.
Många minnen.
Några frågor om framtiden.
Och nu
är jag bara orolig.
Otrygg.
Vill inte varar ensam.
Sover dåligt.
Vill absolut inte sova ensam.
Vill göra något.
Något av mitt liv.
Varför känner jag alltid, att jag inte har någon kontroll?
Att jag inte kan styra min egen väg?
Att jag alltid bara hoppar på första bästa tåg
och när jag märker att det det börjar skena,
eller stannar,
eller åker på fel håll, så hoppar jag ändå inte av...
Jo, om det skenar, förresten...
Sen hoppar jag bara på ett igen
med okänd destination.
Hoppas på turen
eller något.
Och sen då?

Idag ledde livets väg mig till gamla hemtrakter i nytt ärende.
I det vackra idylliska landskapet dväljs både glada och sorgliga minnen. Nya och gamla.
Jag brukade sitta här på den gamla tågstationen och vänta på den omoderna rälsbussen in till stan, efter besök hos min far och hans familj.
Väggarna på stationen andades minnen från svunna tider.
I den vänthallen har jag suttit med blandade känslor. Ganska ensam.
Liksom jag nu ensam besöker den vackert renoverde stationshallen igen, nu i skepnad av en utmärtkt ekologisk restaurang.
När jag skedar i mig vattenkrassesoppan och det hembakta brödet tänker jag på hon som bodde här. Hon som var min men ändå inte. Vi som var så lika och helt olika. Vi som delade allt, ett tag.
Vi som blev så tajta
och sedan
inte...
Och nu ska vi ses igen, och jag visste inte om jag ville komma.
Men du kommer att vara där.
I alla fall minnet av dig.
Och vi ska säga hejdå för sista gången.
I detta livet.

När någon föreslår "löpning" alt "jogging" som god aktivitet får de ett överseende leende till svar från mig.
Nej. Icke. Varför ska vi springa? Jag tror inte vi är ämmade att springa! Upprätta som vi är och med endast två ben. Vad är det vi ska springa ifrån? Vi ligger överst i näringskedjan för bövelen!
Är du en gnu eller är du ett lejon?
Folk sliter frivilligt ut sina knän, leder, hälar, ryggar, höfter osv... för att springa för springandets skull!
- Oooh, jag är så duktig, jag har sprungit X antal km idag!
- Jaha? Varför då? Skulle du med tåget? Var du jagad av vargar?
- Nää..
- Nähä, varför tog du inte bara en promenad då, upplev naturen omkring dig. Andas. Du kan gå en mil om det är så. DET mår kropp och sinne bra utav!
Nä, det hela sitter mellan öronen.
Löpning är en mental störning.
Maratonlöpning är fullt utvecklad sinnessjukdom!

Stolt

Jag är så stolt över min son!
Jag blir så glad när han säger "han den brune" eller "är det hon med brun hud"?
När han gick på dagis var det på ett dagis med många invandrare, och naturligtvis såg han ingen skillnad på sina kompisar mer än just hudfärgen.
När han blev lite äldre och började skolan kom han hem och använde ord som "neger" och "nigger". Jag frågade vad orden betydde och han visste inte. Då sa jag att man ska aldrig använda ord som man inte vet vad de betyder, för då verkar man bara korkad.
(Jag förklarade också varför de orden han använt inte var så bra att använda.)
Och han hör och lär. Jag tror han lär sig att tänka själv och vet vad som är okej eller inte.

Störigt då att vissa vill kalla mig rasist för att jag säger att demokratin har fungerat och fått ha sin gång när nu SD kommit in i riksdagen.

(vilket jag inte bidrog till.)