Det ledsna barnet har blivit en bitter vuxen, men vis av skadan är hon stark och lär sig ta vara på det goda livet ger. (Skulle bara tagit för sig lite mer...)

Då har det varit begravning.
Jag är glad att jag trots allt deltog.
Det är skittungt, men det finns inget lättare sätt att göra det på.
Skönt att det var en sådan fin begravning.
Gott att se hur många hon hade som tyckte om henne.
Jag som varit rädd att hon var ensam.
(När det egentligen är jag som varit det.)
Många tankar virvlar upp till ytan.
Många minnen.
Några frågor om framtiden.
Och nu
är jag bara orolig.
Otrygg.
Vill inte varar ensam.
Sover dåligt.
Vill absolut inte sova ensam.
Vill göra något.
Något av mitt liv.
Varför känner jag alltid, att jag inte har någon kontroll?
Att jag inte kan styra min egen väg?
Att jag alltid bara hoppar på första bästa tåg
och när jag märker att det det börjar skena,
eller stannar,
eller åker på fel håll, så hoppar jag ändå inte av...
Jo, om det skenar, förresten...
Sen hoppar jag bara på ett igen
med okänd destination.
Hoppas på turen
eller något.
Och sen då?

Idag ledde livets väg mig till gamla hemtrakter i nytt ärende.
I det vackra idylliska landskapet dväljs både glada och sorgliga minnen. Nya och gamla.
Jag brukade sitta här på den gamla tågstationen och vänta på den omoderna rälsbussen in till stan, efter besök hos min far och hans familj.
Väggarna på stationen andades minnen från svunna tider.
I den vänthallen har jag suttit med blandade känslor. Ganska ensam.
Liksom jag nu ensam besöker den vackert renoverde stationshallen igen, nu i skepnad av en utmärtkt ekologisk restaurang.
När jag skedar i mig vattenkrassesoppan och det hembakta brödet tänker jag på hon som bodde här. Hon som var min men ändå inte. Vi som var så lika och helt olika. Vi som delade allt, ett tag.
Vi som blev så tajta
och sedan
inte...
Och nu ska vi ses igen, och jag visste inte om jag ville komma.
Men du kommer att vara där.
I alla fall minnet av dig.
Och vi ska säga hejdå för sista gången.
I detta livet.

När någon föreslår "löpning" alt "jogging" som god aktivitet får de ett överseende leende till svar från mig.
Nej. Icke. Varför ska vi springa? Jag tror inte vi är ämmade att springa! Upprätta som vi är och med endast två ben. Vad är det vi ska springa ifrån? Vi ligger överst i näringskedjan för bövelen!
Är du en gnu eller är du ett lejon?
Folk sliter frivilligt ut sina knän, leder, hälar, ryggar, höfter osv... för att springa för springandets skull!
- Oooh, jag är så duktig, jag har sprungit X antal km idag!
- Jaha? Varför då? Skulle du med tåget? Var du jagad av vargar?
- Nää..
- Nähä, varför tog du inte bara en promenad då, upplev naturen omkring dig. Andas. Du kan gå en mil om det är så. DET mår kropp och sinne bra utav!
Nä, det hela sitter mellan öronen.
Löpning är en mental störning.
Maratonlöpning är fullt utvecklad sinnessjukdom!

Stolt

Jag är så stolt över min son!
Jag blir så glad när han säger "han den brune" eller "är det hon med brun hud"?
När han gick på dagis var det på ett dagis med många invandrare, och naturligtvis såg han ingen skillnad på sina kompisar mer än just hudfärgen.
När han blev lite äldre och började skolan kom han hem och använde ord som "neger" och "nigger". Jag frågade vad orden betydde och han visste inte. Då sa jag att man ska aldrig använda ord som man inte vet vad de betyder, för då verkar man bara korkad.
(Jag förklarade också varför de orden han använt inte var så bra att använda.)
Och han hör och lär. Jag tror han lär sig att tänka själv och vet vad som är okej eller inte.

Störigt då att vissa vill kalla mig rasist för att jag säger att demokratin har fungerat och fått ha sin gång när nu SD kommit in i riksdagen.

(vilket jag inte bidrog till.)

Queen | The Show Must Go On | Music Video

Marie Fredriksson - Sparvöga

Man kan skrika ut sin sorg i universum.
Jag skriver ut min sorg
i cyberrymden.
Smaklöst eller ej
- det är upp upp till mig.

Foto: Per Damsby

Jag slutade aldrig älska dig.

Jag beklagar att jag gjorde dig illa.
Men jag kan inte göra det ogjort.
Jag kan inte ens önska det ogjort,
det vore att förneka mitt eget liv.
Men jag kan ärligt säga
att om jag vetat att det skulle bli som det blev
mellan oss
hade det nog aldrig hänt.

Jag hoppas du var lycklig.
Jag hoppas du funnit ro.

Jag slutade aldrig älska dig.

När jag envist tittar bort
ska du veta att det är mitt dåliga samvete jag vill undvika att se
inte din smutsiga hand
eller din "Aluma".
I din blick speglas
mitt dåliga samvete.

(Och jag har ju köpt ibland, men ni står ju där ändå. Och visst får ni väl pengar från soc?
Och visst är det utländska "ligor" som strategist placerar sig utanför varhusportarna så man skäms när man kommer med sina fulla matkassar, Visst??....
Ingen i Sverige behöver väl tigga, har vi ju fått lära oss...)

Strängt förmanar vi våra barn att man inte kan få allt man vill ha.
HA!
Det bli ännu värre när man blir stor. Man vill ha allt! Och kan man så skaffar man det. För att man kan.
Kan man inte finns det lånehajjar och avbetalningspirater!

Den som har mest grejer när han dör vinner ju, som bekant.

Och Mammon gnuggar sina händer...