Efter att ha flyttat en miljon gånger så är jag övertygad om att människor inte rensar sina avlopp! På de flesta ställen dit jag flyttat har det alltid varit snudd på totalstopp i vaskar och kar. Det är skitäckligt att rensa andras avlopp! Inte bara hår och hudavlagringar, du vet ju inte vad 17 de gjort i sin vask! De kan ha varit magsjuka och suttit på dass och spytt i vasken eller vad som helst! Det jag rensade idag i vårt nyinflyttade hus var verkligen disgusting! :(( Bode vara ett KRAV att rören var nyrensade när man flyttar in!

Har fått utskrivet medicin mot ADHD eller egentligen ADD i mitt fall.
Jag tänker inte ta den. Jag har hittat andra alternativ jag tänker prova först. Utan de förfärliga biverkningar som den andra medicinen har.

Om någon tycker att det verkar oansvarligt kan jag säga att det är precis tvärtom. Och så länge jag inte blivit ordentligt utredd så...

Min stad

Jag har alltid älskat min stad. Mer än de flesta andra jag känner. Kanske beroende på att jag hängt där sedan jag var i 11-12-års åldern.
Första gången jag ensam tog bussen från söderförorten in till stan - för att shoppa en väska jag sparat till - var jag 9 eller 10. (Det var förresten en sk "jägarväska" det coolaste man kunde ha i mitten på 70-talet. Alla ungdomar av kvinnligt kön hade sådana. Jag var otroligt fascinerad av ungdomar!)

Några år senare började jag åka in och kolla i affärer. Caroli City var en ganska livlig och central plats i stan då. Nytt som det var. Numera för det en ganska slumrande tillvaro, instängt mellan alla större, nyare, bättre shoppingcenter i stadens alla infarter. "C C" har använt sig av en slogan som går ut på att man ska handla där om man vill ha lugn och ro och slippa trängas...
(Vilket för övrigt även stämmer in på det gigantiska Coop Forum som ligger vi Stora Bernstorp.)

I tidiga tonåren gick man in och köpte balla plastpåsar från de coola jeansaffärerna, Gul & Blå t ex, när man inte hade råd att handla där på riktigt.
(Fast jag hade både ett par Malilyn och ett par Elvira. Senare även ett par Elvis. Och ett par Puss & Kram. Rosa vill jag minnas.)

Som något äldre tonåring irrade jag runt på nätterna i stan. Ofta ensam. På dagen med. Och lärde känna staden.

Men staden är inte sig lik. Eller om det är mina ögon som ser annorlunda på den. Den verkar smutsig och trött. Liksom dess invånare, som vuxit betydligt i antal, alla grå och slitna. Eller speglar den mig som ju också blivit äldre och tröttare? Mer sliten.

Jag känner nästan alla byggnader, varenda sten och minnesmärke. Jag har minnen till diverse platser runt om i stan.

Men nu känns det som att det blir svårt att skaffa nya.

Visst har vi haft en ovanligt lång och plågsam vinter. Kanske vaknar staden och vi som bebor den snart till liv igen. Kanske adderas lite färg i tillvaron. Och värme.

Men som det var - blir det aldrig igen.

PK

-Är du PK? frågade man varandra när man var barn.
- NÄ, svarade man och fick då veta att man inte var "påklädd".
Men att svara "ja" var ännu värre då det beydde att man var "privatkn***are" alt "privatkn***llad." Vad nu det kan ha betytt.

Nåväl, idag kan man inte välja om man är PK eller inte. Det ÄR man bara. Finns liksom inget alternativ. PK idag betyder "politiskt korrekt". Jaha. Och vad betyder det liksom. Och vem bryr sig?
Jag är så inbicill att jag tycker att folk ska tänka själva. Och att med sunt förnuft kommer man långt. Och bara man inte skadar någon så...
Och även om folks avvikande åsikter skaver och luktar så är det ändå deras åsikter. Och vi lever i ett fritt land. Och vem bestämmer normerna och vem sätter gränserna?

Är man PK är man lite bättre. Lite förståndigare. Lite mer bildad. Vet vad som gäller.

Och inte ser man förbi och vidare. Över staketet. Utanför den enhetliga gruppen. Synd, ni hade haft så mycket mer att säga då. Mer intressant.

Efter att ha anammat rätten till eget tänkande, egna slutsatser och egna åsikter ska jag nu citera en bok (att vara konsekvent är inte min starka sida) som heter "Maktspråk - boken med jävlaranamma" skriven av Lars Melin som är docent i svenska och Martin Melin som är språkvetare och informationskonsult.

"[...]den politiska korrekthetens fyra budord:

* Håll dig till den etablerade sanningen.
* Tala inte om det förbjudna.
* Håll dig till PK-lexikonet
* Helgardera med en brasklapp

Äh, förresten ni får leta reda på boken själva och läsa om ni finner det intressant, för jag pallar inte skriva och ingen pallar ändå läsa för långa blogginlägg.

Peace.

Jag tar hand om andra. Jag gör så gott jag kan. Till och med katterna får specialfoder för att må bra och massor av kärlek.

Den enda jag är riktigt taskig mot är mig själv.
Jag berättar ständigt för mig att jag är ful och dum, (samtidigt som jag säger till andra att det inte finns något som heter så och peppar och tröstar), tjatar om att jag borde kunna bättre, att jag inte är värd något. Att alla andra är bättre. Kritiserar min kropp, när jag borde vara jävligt glad att den funkar så bra som den gör - trots allt.

Jag behandlar mig själv som en dålig förälder behandlar sitt barn som den egentligen inte har tid med och som kompenserar detta med materiella ting och godis och andra substitut. Försöker döva mitt dåliga samvete.

Och söker bekräftelse av andra. Vilket är orättvist inte bara mot mig utan även mot dem.

När jag egentligen är den viktigaste personen i mitt liv. Vad är viktigare än att bli älskad av och att älska den viktigaste människan i sitt liv?


(Och när jag skriver detta skäms jag nästan för vad jag skriver och hur kan jag säga så och är inte sonen den viktigaste människan för mig och.....)

Per aspera ad astra.

Jag var ute i en becksvart natt. Det var ganska obehgligt.
Men stjärnorna lös starkare än någonsin. Jag fann tröst i det. Tänkte att jag bara är en liten skit. Att alla dessa stjärnor är solar i sina egna system, med egna planeter. Tänkte att de funnits "forever", att vad som än händer så går det obemärkt förbi i allt det stora. Tänkte på alla som ser samma stjärnor någon annanstans. Alla som sett denna ljusprickiga himmel genom tiderna, funnit tröst i det. Undrade om någon annan tittar på "min" sol och ser den som en stjärna någonstans.

Fantiserade om att om jag inte vetat vad vetenskapen lärt oss så kunde man se natthimlen som en svart duk, med massor av hål där ljuset utanför lyser igenom.
Det ljusa bakom mörkret kanske är därifrån vi kommer och dit vi så småningom vänder igen.
Stjärnstoft.

Tanken är (be)fri(ande).

Och den nattliga timslånga promenaden kändes kortare än den var.

Jag har nästan inte plats att ta in det jag ska lära mig på kursen.
För staden fyller mig med nygamla intryck.

Alla dessa människor! Var kommer de ifrån? Vart är de på väg?

De snygga blonda tjejerna på torget som snackar om dem som inte är just det.

Alla pratar i mobil!

Fast inte han den smutsige med plastpåsen i ena handen och ölburken i den andra, han som låter som han sjunger baklänges.

En tjej och en kille möts. Hajar till, kramas. Hon tar ur sin ena örsnäcka, men han släpper inte sin mobil. Hon sätter i örsnäckan igen. De går vidare på varsitt håll.

Någon kommer lite för nära i busskuren. Jag ryggar instinktivt.

En annan kommer inte nära nog...

Kurskamraten och jag verkar rörande överens om att vi inte behöver dela säte eller tankar bara för att vi delar resväg hem.

Kvinnan på bussen berättar om sin åldrige far som är förbannad för att han aldrig får komma ut på något kul på "hemmet" där han bor- "Det är bara för di där jävlarna ska bygga en massa tunnlar och skit!"
Sig själv närmast.

Solen skiner in genom bussens skitiga fönster.

Chauffören kör alldeles för fort.

Snön ligger bara fläckvis kvar på åkrarna.

Grönt är skönt.

I björnens, vargens och lo-djurens skugga hamnar rovfåglarna som även de jagas för att jägarna ska kunna hålla på med sin hobby; döda och äta rovdjurens mat. Liksom i lo-djurens fall handlar det om jakt med tvivelaktiga fällor. När man jagar duvhök är fällorna gillrade med levande lockfåglar, vilket brukar vara duvor. Dessa ska bara få hållas i buren i max två dagar åt gången, men detta följs inte. Vidare är det tillåtet att fånga duvhök, som är fridlysta, om man tar dem levande och transporterar dem till annan plats och släpper dem där. Skulle duvhöken bli skadad får man lov att avliva dem. Så då ser man till att duvhöken blir skadad i felgillrade fällor och så har man eliminerat det lilla bryderiet.

Varför man gör så här? Jo, för rovfåglarna tar fasanerna som jägarna fött upp så de ska kunna ha något att öva skytte på.

Personen på bilden har inget med innehållet i inlägget att göra.


Jag har idag avslutat en kort sejour på ett fritids. Jag gillar verkligen, och mot vad jag själv trott, alla ungarna, vissa mer än andra.
Att ungar idag helt saknar respekt för varandra och vuxna är skrämmande och kräver nog ett eget inlägg så småningom. Men detta inlägg ska handla om äckel. Jag lider nog dessvärre av bacillskräck light. Jag dricker inte ur andras glas, äter inte gärna bullar som barn bakat, håller andan om någon nyser på bussen eller liknande. Ganska löjligt men shit, who's perfect?

Exempel från fritids: En förkyld unge sitter och gräver i näsan, man ber barnet att sluta. Han drar ut fingrarna och där, mellan tummen och pekfingret, dinglar en snor-orm.. Jag piper färskräckt till. Han torkar av det värsta på byxorna för att sekunden senare ta en av "fröknarna" i handen.
Vid lunchen hostas och nyses det hej vilt över tallrikarna.
Lite senare ska det bakas kanelbullar. "Tvätta händerna" uppmanar fröken. Sure, in på toa ( jag går förresten inte på barntoaletter heller..) kranen sätts på i 5 sekunder, torka sig på byxan (!!) och ut i köket.

(Som tur vad skulle jag hem just då...)

Fast bakterierna kanske dör i ugnen? Jag har en vän som brukade laga gammal möglig mat och var fast förvissad om att alla farligheter ändå dog i ugnen.

Tror jag mår lite illa nu...

Svik inte den viktigaste människan i ditt liv!

Jag citerar Daniel Berglund på Expressen:

"I Åke Edwardsons roman "Jukebox" [...] finns en drabbande scen som jag minns ungefär så här: En man runt femtio står framför en spegel och gråter. Han inser att tiden och hälsan har övergivit honom, detta på grund av ett evigt krökande. Men ansiktet i spegeln är inte hans. Det tillhör en ung pojke - den pojke som en gång var han. Det är det som gör honom så tröstlös. Av alla svek han begått är detta det mest outhärdliga. Det mot sig själv.
Han tog en fritt drömmande pojke och gjorde honom till ett fyllo.
Nu finns det ingen förlåtelse."

För en tid som inte känns som allt för länge sedan så sågs man spontant lite då och nu över en kopp kaffe. Det ringde på dörren helt enkelt och antingen stod man innanför och öppnade och bjöd in och satte på kaffebryggaren eller också stod man utanför, blev inbjuden och drack någon annans kaffe.
Nu; ses man inte utan att det är stort arrangemang och pimpning av både hus och lekamen och mental förberedelse. Trist.

Jag slår ett slag för situataion öppet hus! För att det inte ska bli för svårt för alla oss ovana så tar vi det lugnt, typ en gång i veckan.

Onsdag?

Jag har köpt kaffe och mysbyxorna är på.

Jag har kommit i den åldern när folk omkring en börjar "ramla bort". På tok för tidigt - mitt i livet, men likt förbannat! Det har fått mig att börja tänka till. Man borde ta vara på sig själv och sina nära och kära. Proiritera lite bättre. När det är för sent är det för sent.
Två av de som gått bort hade frått cancer. De hade känt sig lite småkassa. De hade någon diffus värk. Gick till doktorn och fick veta att de hade det fruktade "C", och ett par veckor senare var de borta. Just like that. De var kvinnor i min ålder, med familj och barn. Jag som jämt känner mig småkraslig. Och har diffus värk. ---------------
Min svärfar dog knall och fall. Bokstavligen. Min man och hans systrar var och städade ur hans lägenehet. "Ett helt liv på tippen" som min man sa. Så där bara. Den här låten (tänk om jag dör nu i natt) spelar de hela tiden på radio. Inte min favvomusik eller favvoartist, men den säger en del om de jag vill ha sagt.

Det är svårt att leva ibland. Men det är ännu svårare att tänka på de man lämnar efter sig. Ingen lämnar sitt/sina barn frivilligt.

Dags att bränna sina gamla dagböcker?