Vilken hint va? Fredagen den 13:e och allt...

Lite statistik:

Av mina 146 hittills gjorda inlägg var:

47 st positiva
34 st negativa
65 st neutrala

Vissa kanske något svårbedömda. Men iaf, jag trodde att det skulle vara en övervikt på negativa inlägg, vilket alltså inte var fallet. Bra ju. Vissa uppfattades som mindre deppiga än de faktiskt var. Lite lagom kamoflerat så..

Så här firades min Partyfredag:

* Rött lådvin och choklad till middag.
* Cig i köksfönstret (röker ju inte...)
* Facebook
* Lets Dance, På spåret, Kvällan och Amelia. Allt på en gång. Och ändå uttråkad och rastlös.
* Chips
* Somnade på soffan
* Vaknade 03,30. Katterna psykotiska. Slutsovet.

Missade rovfågeldokumentären.
Pallade inte åka in till Malmö, det var mörkt och kallt.

I dag är det lördag. Kanske en ny chans.

Om ni glömt...

... hur stort det är att få en bebis.
Eller om ni undrar vad fan som är så stort med det.
Läs:
http://www.marcusbirro.se/bloggen/

Han fångar det klockrent! <3

:)))))

Jag skriver så jäkla många dumma men framförallt sura och deppiga inlägg i min kära blogg. Vem fan vill läsa det?
"Men det ska ju ut" som mormor brukade säga när hon lättade på trycket...

Men vädret är ju fint i dag iaf! Sol och minusgrader och snö! Borde kanske ha gått ut på prommis men...
Vad mer... Det kommer en National Geographic -dokumentär om rovfåglar på TV kl 18. Hurra!
Om jag sitter inne ensam en fredag och tittar på dokumentär så... Shoot me!

(BS! Som om det aldrig skulle kunna hända??)

Det är fest ikväll. Jag vill gå ut. Men...

Nä, gladare än så blir det helt enkelt inte.. Håll till godo!

Idag är det fredagen den 13:e, kan vara min turdag!

JO, JAG VET! JAG BARA SKITER I DET!

Det flesta männikor ser väl bäst ut när de ler eller skrattar. (Vilket jag gärna gör.)

Men finast är när jag gråter. (Vilket jag inte lika gärna gör. Och aldrig inför någon annan.)

Inte sådär Helena Bergqvist-gråter med öppen mun och snor och saliv.

Utan mer som ett ett stilla regn. När det bara blivit lite för mycket.

När ögonen får den där vinkeln och det bara liksom rinner över.

Det är fint.

(Inte bara på mig.)

Se där. Inget ont som inte för något gott med sig...

Efter många års vägran att ta hormoner har jag nu slutligen blivit övertalad av min gynekolog att åtminstone prova.

Ända sedan en helt annan gynekolog sa att "Men varför är du så skeptisk mot hormoner? Det är ju som vilka vitaminer som helst i kroppen" för en massa år sedan, så har jag inte inte haft något som helst fötroende för denna yrkeskår. Och varför i helvetica blir män gynekologer?? Och varför så få kvinnor??

Gång efter annan har de velat ge mig p-piller och annat liknande. Som om man MÅSTE, som om kvinnor saknar något som måste tillsättas för att de ska bli "normala". Detta har jag fört en alldeles egen och tyst kamp mot. (Och vet ni vad? Man måste inte äta p-piller för att inte bli med barn...) OCH inte att förglömma, man kan bli riktigt allvarligt sjuk av p-piller!!!

En gång fick jag utskrivet samma piller som min honkatt fick som p-piller. Kändes sådär. Gestapuran hette de passande nog. Svårt att hitta något gott i det.

MEN nu vet jag att vissa kvinnor kan behöva hormoner. Jag är en av dem. Har jag fått acceptera. Så min gynne övertalade mig, tror han sa ngt om att bli snygg och "aktiv". ;) (Men naturligtvis finns andra skäl till varför jag ska ta dem.) Och helt plöstligt stod jag med en ny ask piller i min hand. P-piller av allra svagaste sort. Samma som tonåringarna får första gången. :)

En anledning till att jag slutatde med p-piller en gång i tiden var för att jag fick migrän av dem.

Så nu avvaktar jag och ser vad som händer.

En annan biverkning som jag helt förträngt var humörsvängningarna.

PMS 30 dagar i månaden.

Jag ska börja bära varningtriangel...

Det kommer över mig igen..

Jag har ägnat söndagen åt att uppdatera mitt CV och skriva personligt brev och sökt sommarjobb på olika tidningar.

Det är ångestladdat.

Jag kan inte ens räkna ut hur många sådana handlingar jag skickat genom åren. Till olika ställen. Och det är fan ingen trevlig uppgift!

Allting känns så jävla osäkert nu.

Jag är SÅ rädd att jag om några månader åter igen kommer att sitta där ensam, sysslolös alt. syssla med något som inte alls har någon förankring i mig. Det som är jag. Det jag vill. Det jag behöver.

Med människor jag inte känner. Som inte vill känna mig. Vilket jag skiter i, för jag vill inte känna dem heller.

Ensam.

Men jag är erfaren nog att veta att inget i livet är statiskt. Allting är i ständig förändring. Vilket ju är positivt om man är i en svacka.

Men skit när man tycker man har det bra...

Äpplet faller inte långt...

"Titta mamma! Nu ser jag ut precis som du när du målat dig!" :)

Gurkatt!

Min katt Dexter gillar gurka och andra grönsaker. När jag satt i soffan och åt ananas var han på mig hela tiden! Så ja, han gillar ananas också.

Så här...

Jag skulle vilja illustrera dagens inlägg med ett ljud.

Och det skulle i så fall vara ljudet av ett grammofonstift som raspar över en vinylskiva. En hel LP.

Och sedan.

Tystnad.

(Vilket ljud beskriver dig idag?)