Oj...

Ooo. wow lixom. Har inte sett denna bloggen på lääänge. Har saknat den. Kanske man skulle försöka igen? Ett andningshål är det ju. Ventilera behöver vi alla... Får se...

Survival of the fitest...

Är på knutpunkten i Helsingborg. Det är fredag, på väg mot kväll. Stämningen är helt annorlunda än annars. Luften vibrerar av något obestämbart. Det är inte festligt, det är mer... obehagligt, lite ilsket. Luktar vin och ångest. Svenssonpendlarna är borta. Endast våra unga framtidshopp och en och annan hopplös irrar omkring. Jag tar min kaffekopp och skyndar in till mitt igen.

Att åka tåg med Skånetrafiken.

En solig sommardag i augusti bestämde vi oss för att att ta en tripp till Köpenhamn via Öresundstågen och "Skånetrafiken". Eftersom jag jobbar på tågen höll jag på att missa den planerade Köpenhamnstrippen då mitt tåg hem från jobbet var försenat två timmar. Men det är en annan historia. Vi, två vuxna och två barn skulle ta bussen från vår lilla ort in till Lund C där vi skulle ta Öresundståget vidare över bron. Redan på bussen strulade det till sig då det var något fel med kortläsningen. Som tur var fick vi åka med ändå. Annars hade hela resan fått ställas in. (Men händer samma sak när du åker tåg är det inte alls säkert att du får åka med om du har problem med kortet, alltför ofta misstros man.) Eftersom jag jobbar på tågen så vet jag att det är billigast att åka med Jojokort och jag vet också att dessa går att köpa på Pressbyrån och jag vet exakt var Pressbyrån ligger. Ändå tog det ca 10 min extra att införskaffa detta. Jojokorten finns bara med 200 kr så vi fick ladda på pengar innan vi tryckte biljett. Eftersom jag jobbar på tågen så vet jag hur automaten fungerar så därför gick det relativt enkelt. Efter en stund satt vi på tåget och äventyret kunde börja. Strax innan Kastrup kollades våra biljetter av trevlig personal. Allt gott. På vägen hem stötte vi på svenskar på huvudbangården som undrade var och hur de skulle köpa biljett. Eftersom jag jobbar på tågen visste jag och kunde visa dem till Skånetrafikens automater. Vårt tåg på väg hem till Sverige var en sk "trippel" vilket är tre tågset, 9 vagnar, 12 dörrar. Det är väldigt långt! Vi kom att hamna i det bakersta setet. I Tårnby stod tåget stilla. Vi hann se en stressad tågvärd som rusade förbi oss. Mitt ressällskap undrade lite skämtsamt om det bara fanns en personal på hela tåget. Vilket jag utan att skämta alls bekräftade. "Det är ju för fan inte klokt" var hans spontana kommentar. Och nej, det är det ju inte. Efter en stund fick vi via högtalarna veta att det var ett teknikst problem med tåget men att vi skulle åka vidare så fort felet blivit åtgärdat. Vi väntade. Efter en stund började man undra vad det var för ett tekniskt fel. Eftersom jag jobbar på tågen vet jag att man omöjligt kan veta hur lång tid det tar innan fel blir åtgärdade. Och ändå är det precis det man börjar undra och vill veta. Trötta barn blev rastlösa och kinkiga, irritiationen steg. Efter ytterligare en tid fick vi veta att det var ett bromsfel. Även om det inte gjorde någonsomhelst skilland för vår situation så kändes det bra att veta. Efter tjugo minuter kom vi iväg. Strax innan Malmö C kom ett utrop. Eftersom jag jobbar på tågen visste jag ungefär vad som sades, men mitt ressällskap hörde inte alls vad som sades. Det är ju inte knäpptyst på tågen precis. Tågvärden pratade för högt så det skorrade i högtalarna och dessutom väldigt snabbt. Det engelska utropet gick ännu snabbare och precis innan vi gick av i Lund kom en turist fram till oss med lite panik i blicken och undrade på engelska vad som sagts i uropet, skulle han byta tåg? Vagn? Vad händer? Eftersom jag jobbar på tågen så visste jag och hann precis lotsa honom rätt innan vi skulle hoppa av. (Jag vet också att det kommer fler utrop närmare målet, men det kan ju inte en turist som aldrig åkt med detta tåg innan veta.)Mitt ressällskap som är sällanresenär och som egentligen var den som blivit tillfrågad av turisten hade ju inte en aning och kunde inte hjälpa till. Eftersom tåget var försenat missade vi bussen hem och fick ringa efter skjuts. Det var nyttigt för mig att åka "civilt" för att se hur det känns för en vanlig resenär. Fler av oss "proffs" skulle göra det. De som bestämmer över tågtrafiken skulle provat att jobba som tågvärd en månad eller så och på så vis ta reda på hur det fungerar eller inte fungerar. Därefter kanske fatta lite vettiga beslut. Summa summarum: Det måste bli mycket enklare att köpa biljetter! Fram för handdatorer med kortläsare till personalen! Det borde finnas informatörer/stationsvärdar som kan hjälpa vilsna resnärer även när det inte är trafikstörningar! Fler tågvärdar! Utropen måste vara tydliga. Vi som jobbar på tågen tänker inte på att det som är självklart för oss är kompletta nyheter för många resenärer.

Bättre än spegel!

Just färdig med pappersexercis till A-kassans kontrollorgan, även kallat Arbetsförmedlingen.
Är duktigt trött på att bli behandlad som en andra klassens medborgare, okapabel att ta vara på mig själv och med anmälningsplikt.
Ständigt misstrodd och övervakad.

Tog sista treon. Sista! En räcker ju inte! Panik! Släpper ut väckarklockan (som låter mjau, mjaaauuuu) i regn och blåst. Bestämmer mig för att idag är ingen bra dag för en hurtig morronpromenad. Svär inombords över grusade planer (och då snackar vi inte fotboll), väntar tills väckarklockan ljuder igen för att bli insläppt.
Innan jag blev väckt första gången 7,20 drömde jag att jag sov till 11,30, vilket aldrig skett i verkligheten. Gick och lade mig igen. Maken väckte mig en gång, sedan sonen, men jag lyckades hålla mig i sängen till 11;20! Huvudvärken eskalerat. Rotar runt i väskor efter treo. Hittar! Lycka! Kanske. Får se. Ingen morgontidning. FTW. Skriver en lång status på fb som ingen orkar läsa istället. Med glimten i ögat. Eller blixtrande huvudvärk. Kanske både och.

Jag har en uniform på arbetet. Nu har jag noterat att jag även bär uniform på min lediga tid. Hemma; alltid mjukisbrallor och stor t-shirt, ofta med reklam från någon av makens samarbetspartners. Bägge persedlar har en hinna av katthår, hur ofta jag än tvättar dem. Alternativt, om jag jag jobbat mycket och vill markera min ledighet, då bär jag min One Piece, oftast på helgerna. Om jag ska bege mig utanför dörren har jag två par jeans modell "ballong" som jag altererar mellan och någon sorts randig långarmad t-shirt + en sjal. Herregud så trist! Jag har inte ens reflkterat över det innan! När blev det så här??? Till saken hör - verkligen - att jag har sjukt myckt kläder!
Mest finkläder, jag har klänningar på rad som väntar på att få komma till användning. ( Eller hur? "Åh, undrar om jag blir använd idag??" "Nej vaddå, du fick ju komma ut för två månader sedan, jag har fortfarande mina tags kvar, det är MIN tur".. "jamen du är ju en vinterklänning medan JAG däremot... ja ni fattar....)
Men även massor av andra vardagliga jeans och vanliga tröjor... men jag pallar liksom inte... :s
Häromdagen när det var fint vårväder drog jag på mig ett par slitna BF-jeans och en ljus konsert-shirt. Det var tom så maken märkte skillnaden! Det ni!
Kanske blir bättre när det blir vår och sommar. Massor av party och happenings nu i april-maj också ju.
Jag riktigt känner hur det vibrerar i garderoben av spänning & förväntan.... ;)

Middag idag blev grekiska köttbullar på ekologisk lammfärs späckade med fetaost från får och getter som strövar fritt på de grekiska hederna. Till det blandad grönsallad, tomat och oliver + olivolja och citronsaft. :)

Nyaste!